Distans istället för backintervall

3 september, 2013

När jag vaknade imorse hade jag träningsvärk. Jag hade tänkt springa på morgonen, men jag unnade mig att vila med tanke på att jag skulle köra backintervaller med Göteborg Running Club på kvällen. Jag fick ett mail från mamma som anmält mig till Göteborgsvarvet 2014. Bra start på dagen!

Träningsvärken gick inte över. Jag var otroligt opeppad på att träna överhuvudtaget och då speciellt opeppad på att maxa mina benmuskler och pulsen. Med det missade träningspasset imorse kunde jag inte låta bli att träna. Jag skulle dessutom bli rastlös när jag väl kom hem - jag vet ju det. Jag kan inte bara sitta en hel kväll utan att bli uttråkad. Jag tänkte på anmälan till Varvet och tänkte "äh, jag tar ett distanspass över broarna!". Jag vet att det blir någonstans mellan 12-15 km. Det var ju dessutom, i vädertermer, en helt underbar kväll! 19 grader och strålande sol. Passa på att vara ute lite längre medan det är ljust och sol!

Jag vet inte riktigt varför det inte känns så bra. Den generella känslan är att det inte gick bra, men bryter jag ner det på de olika delarna jag kan analysera så borde det kännas bra. Kanske beror det på träningsvärken? Kanske beror det på att det efter nio kilometer gjorde lite ont att andas? Kanske beror det på att jag inte åt något mellis och jag fick gå på reservenergi?

 


Jag vill ju tro att jag lyssnar på min kropp, att jag är snäll mot min kropp och att jag vet vad den behöver. Idag fick jag lite perspektiv på det där. För det första insåg jag ganska snabbt att mina standardrundor nu för tiden ligger på fem kilometer, inte sju eller tio som i våras. Det var ett tag sedan jag sprang mer än åtta kilometer i sträck. Jag försöker att lägga om min standardfart till 5:40-tempo och mentalt gå ifrån att "allt under sexminuters är bra". Jag är väldigt sällan över sexminuters. Men jag tänkte att det ikväll vore okej att ligga runt den siffran, med tanke på träningsvärk och energi. Snittet hamnade på 5:44-tempo. Höll det hyfsat jämnt över hela rundan. Det var inte direkt skönt, men inte direkt superjobbigt heller. Lite halvtråkigt, lite halvjobbigt. Efter åtta kilometer var benen trötta. Det märks att standarddistansen är kortare. Benen blev trötta snabbare och det kändes långt med 1,4 mil... Efter nio kilometer fick jag lite svårt att andas. Det var liksom tungt. Jag återkommer till det där med att ta hand om mig. Jag har ju vaknat med ont i halsen ett par dagar. Ni vet, sånt där som går över när man vaknat. Kanske inte var supersmart att ta ett längre pass då? Men kanske bättre än explosivitet, maxpuls och ännu mer benstyrka? I alla fall så kom jag till slut runt. Men känslan är inte skön. Inte att jag gjort något bra. Inte att jag mår sådär bra som jag brukar. Glädjen kom inte efteråt. Det känns lite konstigt.

Nu har jag ätit middag. Det var nära att resterna av blåbärspajen gick före men disciplinen slog in. Kroppen ville nog ha mat först och nu skulle pajen nog gå i om jag pressar och om jag kommer upp ur soffan… Men jag är inte direkt sugen på den längre. Jag har fortfarande lite svårt att andas. Jag kunde knappt knyta upp skorna när jag kom hem för att jag har sån träningsvärk i benen. Ser inte fram emot morgonpasset imorgon - men om jag ska orka dagen så måste jag nästan börja med en kort runda löpning…

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!