DN Stockholm Halvmarathon

15 september, 2013

Vecka 36 var en skitvecka. Träningen gick åt pipan. Benen var stela och tunga. Löplusten var helt bortblåst. Jag vill inte springa, alls. Vecka 37 inleddes med ryggpass på gymmet och sedan vilade jag resten av veckan. Vilade och åt. Åt skräp. Åt skräp hela kvällarna. Gjorde alla "fel" om jag vill hålla formen. Så när lördagen kom och Stockholm Halvmarathon stundade var hoppen om en god tid borta.

I Malmö Halvmarathon hade jag menskramper och kom in på 1:57. Malmö har en flack och lättlöpt bana. Stockholms bana har jag blivit "varnad" för. Den skulle vara tuff mot slutet. Backigt mellan 15-19 km. Jag var beredd på en skittid. Över två timmar, kanske 2:10...

Startskottet gick. Folk segade sig iväg, med fokus på "segade". Jag fick kämpa hårt för att komma fram och kunna hålla sexminuterstempo eller snabbare. I tunneln tappade GPSen bort mig. Jag fick alltså "fel" tider i min klocka jämfört med kilometertiderna. Men det sköna med min klocka är att den visar "just nu-tempo", alltså hur snabbt jag springer just nu, inte hur snabb min kilometer förväntas bli. Jag kom till slut in i ett ganska skönt tempo även om 5-5:20 kändes lite för snabbt. Men så tänkte jag "never waste good legs" och passade på att löpa på i utförsbackarna. Sedan försökte jag hålla i lite fart i uppförsbackarna för att inte tappa alltför mycket.


Vid 15 kilometer hade jag haft ont i knäet ett tag. Jag var också ganska less på att springa. Funderade på att kliva av. Stannade och drack lite. Fortsatte. Hade redan gett upp det där med att få en bra tid. Men så började jag fundera… Min start gick klockan 15:55. Det tog en ganska lång stund innan jag kom över startlinjen. Jag ställde om klockan att visa klockslag istället för "loppet". Klockan var inte så mycket som jag trodde. Medan jag sprang vidare insåg jag att… Det kan gå! Vid 18 kilometer hade jag nog 20 minuter kvar. Tre kilometer, 20 minuter. Det går ju. Fast sprang jag inte förbi 18km-skylten för ganska länge sen? I så fall är det ju 20 minuter på 2,5 kilometer… Sådär tänkte jag ett tag, och detta måste varit medan uppförsbackarna var för plötsligt var jag på St Paulsgatan... Här gasade jag på. Sista uppförsbacken! När jag svängde runt och ner på Götgatan gasade jag på. Det är ju nedförsbacke! Sedan gällde det bara att gasa så mycket knäet höll och så mycket jag orkade. Men två timmar. Två timmar hade jag klarat! Skön känsla.


Jag kom i mål och knäppte av min Garmin. Den visade inte 21 km och jag visste inte om klockan hade stannat tiden när den tappade lokaliseringen. Jag kollade i alla fall inte på den. Jag gick i mål på 2:18:nånting. Räknade baklänges och visste att jag klarat två timmar…


Jag satte nytt personbästa! Jag gick från 1:57 till 1:51:27!

 

 

Det bästa och roligaste är att det kom på en dag efter en sån skitperiod. Det var helt oväntat. Nu är jag (förutom huvudvärken som jag dragits med hela dagen) peppad på en bättre vecka. Mycket gym. Några korta löppass. Nästa vecka blir nog en bra vecka!

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!