Jobbtävling

18 oktober, 2013

Igår var det dags för tävling på jobbet. Tro det eller ej, men det var faktiskt en 6-timmarstävling(spring så lånt du kan på 6 timmar på en slinga på ca 700m). Tävlingen skulle hållas i våras från början, men på grund av sjukdom så flyttades den fram. Jag var med förra året och kom då på andra plats. Det blev strax över 60 km har jag för mig. När det gäller mig så vill jag oftast springa liiite bättre varje gång. Har för mig att det kallas tävlingsinstinkt. Denna gång var det dock annorlunda, jag visste att jag inte skulle förbätta mig. Den enkla anledningen var att jag behöde hämta barnen på dagis och för att hinna med det behövde jag sluta innan tävlingen slutade. Målet blev istället att klara av att ha en snittkilometertid på 5:30/km. Hur gick det då?

(Foto:Privat. Jag och Andreas innan start)


Jag kom till starten 15 minuter innan start. Träffade på Andreas Falk, som också skulle springa och skulle agera hare under alla 6 timmar. En sista fix med utrustningen och av med överdragskläderna och jag var redo. Jag, Andreas och en kille till startade tillsammans och det snackades löpning direkt. De första varven rullade på. Då mötte vi två kollegor till Andreas och de tog föjde. Första milen snittade vi strax under 4:30, långt under mitt planerade tempo. Hur skulle det här gå, det kändes ju så bra. Jag och en annan kille började sacka något, inget att oroa sig över. Efter 1:30 klev killen jag sprang med av och kände sig nöjd, vilket gjorde att jag fick fortsätta själv, vilket jag inte hade några problem med. Stopade in hörlurarna och fick sällskap av en ljudbok istället.
En timme senare började jag få problem. Ljumskarna började göra ont, riktigt ont. FAN !! Ska jag vika ner mig nu, efter 2:30, jag ville ju springa det dubbla? Det är inte värt att springa sönder sig intalade jag mig. De negativa tankarna började komma nu. "Jag bryter vid marathonpasseringen" var en tydlig tanke som åkter runt i huvudet.Efter ytterligare några varv så kom plötsligt konstruktiva tankar. Den första och viktigaste var, vad kan jag göra för att lösa problemet. Ok, jag försöker sänka tempot. Efter yterligare några varv smärtade ljumskarna fortfarande och jag kände att jag haltade något. Nästa steg, gåvarv. Helt resolut gick jag hela nästa varv. När jag sedan skulle komma igång var det rejält stelt i benen, men de kom igång i alla fall. Ljumskarna kändes faktiskt bättre. Det blev att lunka på och jag passerade marathondistansen på ca 3:37. Ska ag lägga av nu? Nej, jag försöker nu jogga till 4-timmarspasseringen och sedan ta ett nytt beslut. Passerade nästa delmål och det gick riktigt bra. Jag hade hittat en fart som fungerade för mig. Fyllder på med energi och salttabletter för att inte gå tom i slutet. Träffade nu på en jobbarkompis från förr, som gick ut på sitt första varv. Hade inte snackat med honom på länge så vi slog följe. Tyvärr hade han inte ca 45 km i benen, vilket gjorde att farten var högre än var mina jumskar klarade av. Efter 10-15 minuter gick det ine längre, det blev ett gåvarv till. Efter det kom jag tillbaka igen och kunde köra på fram till 5 timmar.
Jag lyckades skrapa ihop drygt 55 km på 5 timmar. Det gav en kilometertid på ca 5:24. Innan loppet hoppades jag ju på en snitttid på 5:30, så jag kan inte vara annat än nöjd! Det känns dock lite surt att jag inte hade tiden att fulfölja hela loppet. Undrar vad det hade slutat?

 

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!