Jag är en stolt tupp

21 november, 2013

Jag kan nog påstå att jag tränar med en av Sveriges bästa löpgrupper. Jag är en stolt tupp!

3 tjejer i löpgruppen, alla 3 från Göteborg (såklart), har kvalat till Terräng-EM. Så om jag är en stolt tupp över dem, vad är dem då? Elefanter (nätta sådana) som kommer krossa allt internationellt motstånd? Jag tror så.

Ni kan läsa om tävlingen här: http://www.friidrott.se/nyheter.aspx?id=16020I

Vår grupp är vi inte bara SAIKare utan lite blandat kompott, och det är det som gör det så bra att träna i Göteborg. Vi tränar med allt och alla, insuper kunskap och glädje och allt annat som gör att vår utveckling går uppåt. Min utveckling dem två senaste åren har dock gått sådär, ändå tränar jag bättre nu än jag någonsin gjort. Jag vet !!!!!  Det går inte ihop..

Jag ska nu berätta något som jag efter detta inlägg inte kommer fokusera särskilt mycket mer på. Jag sätter på Avicii's hyffsat nya låt nu:"Hey Brother" - bara för att det brukar gå rätt fort när jag är ute och springer och lyssnar på den låten. Jag blir peppad och kan bara fokusera på löpningen. Det är så jag vill tänka om det jag nu kommer skriva. Jag vill i fortsättningen bli peppad och inte deppad.

Den 12 mars 2011 skrev jag på en icke existerande blogg, ett istället så enkelt word-dokument på datorn.

Jag vet inte hur jag ska komma tillbaka, jag har så ont i huvudet och nacken varje varje dag, det är svårt att träffa för många personer jag blir så stressad när huvudet fylls med massor av information. Vill helst av allt komma tillbaka till löpningen men nu är det svårt att se ljuset, att bara jogga lite grann känns så jäkla meningslöst, jag tappar kraft i kroppen. Jag har haft synrubbningar, ont i huvudet varje dag, går inte bort med tabletter, sömnsvårigheter, svårt att tänka klart, att lyssna på andra, koncentrationssvårigheter,magsår, grov yrsel, ser stjärnor i ögonen ibland och är väldigt lätt stressad. Att behöva tänka ut hur mkt jag kan göra under dagen funkar liksom inte, jag vill ha massor av ENERGI!!!."

Det här word-dokumentet är bra mycket längre än så här men jag tror ni förstår på det här lilla. En fredag morgon i september några månader tidigare, på väg till jobbet, längtandes efter helgen och långintervaller stannade en bil för mig vid ett övergångsställe och jag började gå över, men det var inte bara en fil, utan i den andra filen kom en bil som inte uppfattade min övergång utan träffade mitt vänster knä och jag slungades över motorhuven ner på backen som då inte längre var grå utan röd. Det blev inga långintervaller den helgen utan några dagar på sjukhuset och en obekväm slang uppkörd mellan benen för att jag inte kunde kissa och morfin för att jag fick ont i ryggen av att ligga ner så mycket. Som en uppsvullen och blåslagen tomat i ansiktet följde även någon natt hos min moster. Nätter blev till dagar som blev till månader och till slut hade jag varit sjukskriven så länge att jag var tvungen att "bevisa" för försäkringskassan hur jävla jobbigt det var att jobba. Ni förstår nog att löpningen inte var att tänka på med en rejäl hjärnskakning och skadad nacke. Kanske tack vare löpningen som övriga kroppen klarade sig så bra. Dem första dagarna undrade jag mest över varför han inte kunde kört på höger knä istället för vänster. Jag hade nämligen varit överbelastad i höger knä samma sommar och det är ju sjukt jobbigt att ha problem med två!? Jag storgrät också när ambulanspersonalen klippte upp min nya jeans-jacka från Twist and Tango. Det var ju den absolut sista i min storlek och Mamma hade ju letat över hela stan efter den!!! Ilandsproblemen kunde inte bli mindre.. 

Det är egentligen först nu jag känner att jag är tillbaka och framför inte känner något i nacken när jag tränar. Men både huvudvärken och nacksmärtan har sina dagar. Jag ska dock absolut inte klaga just nu. Jag vill gärna berätta detta för er som kommer läsa min blogg då det är det som har format mig till den är idag. Jag är gladare, piggare, har mer balans i livet, och jag vet vad JAG vill göra och jag gör inget som bara någon annan vill att jag ska göra. Jag älskar min familj och mitt liv. Jag försöker ta med dem positiva sakerna som har kommit med min olycka. För allt som har hänt har ju hänt och det är inget som går att ändra på. Just nu är det bara synd att jag har haft ett år med ständiga förkylningar, annars går träningen faktiskt jättebra när jag inte är sjuk. Så snart lovar jag att jag också kommer vara med på Terräng-EM. Det kommer först och främst krävas kontirnuerlig bra träning och att få vara frisk. Min nya blogg kommer handla om just det. Mitt vardagliga liv som främst präglas av löpning, god mat och mycket tända ljus! Nu byter jag låt, en låt av Steve Winwood. "Back in the high life again"

 

 

 

 

Taggar

Mitt ego

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!