TEC 100, Tävlingsrapport

20 april, 2014

Nu var det då dags för en tävlingsrapport. Åter igen gäller det tävlingen TEC 100. Som jag skrev i mitt förra inlägg så klarade jag av loppet, men med mycket slit. Det var nu fjärde gången vi tog oss an den grannlaga uppgiften att springa 161km i Täbys skogar. I höstas kändes det som att det räckte med TEC, men ändå inte. Att springa samma bana 16 varv är inte så sexigt i längden. Men om man vill springa 100 Miles måste man i så fall åka iväg och göra de, företrädesvis utomlands då utbudet av 100 mileslopp i Sverige till tre(tror jag). Så jag bestämde mig under juluppehållet att ge TEC en chans till i och med att det låg bra tidsmässigt i min kalender.
                                                         (Foto: Tobias Lindström.)

 Mycket av mitt fokus har legat på ett antal privata saker senaste tiden och förmodligen gjort att dagarna innan loppet kändes ingen nervositet egentligen. Det var på lördag morgon om fjärillarna i magen flyttade in. Det blev en helt vanlig frukost för mig innan jag fick skynda till pendeltåget. Mötte upp Stefan ombord och sista detaljerna hur vi skulle lägga upp loppet finslipades. Det fanns nu ett tidsmål som vi skulle kämpa mot, 17:30. Det skulle innebära att vi skulle behöva kapa nästan 40 minuter på vår tid från förra året. De skulle visa sig senare inte vara realistiskt. Vi kom i alla fall till Ensta krog i god tid för att byta om och fixa det sista med utrustningen. Det var en del kända ansikten som vi snackde med innan och stämningen var riktigt trevlig. 15min innan start var det den obligatoriska genomgången, nu var det nära! Ringde hem en sista gång och gick på toa en sista gång. Så, klockan 10.00 small det och nu startade äventyret! De flesta löpare lunkade iväg i ett trivsamt tempo mot Rönningesjön. Efter 3,5km (har för mig att det var på första varvet) kom vi ikapp Maria Jansson, hon som skulle komma att bli tävlingens damvinnare i 100 miles. Vi sprang tillsammans ca tre kilometer och snackade om ditten och datten. Första varvet kändes kanon och vi hade hållit bra fart. Precis efter varvningen började vi snacka med en kille som höll våran fart. Det visade sig att han hade spöat oss med ca 90 sekunder förra året, så vi hade en gås oplockad med honom. Varvet igenom låg vi hyfsat jämsides och utan att man tänkte på det så släppte vi inte någon större lucka till honom. Vid varvningen var Stefan och jag riktigt snabba och kunde inte se killen. Vi knatade på i vårat tempo, men kan erkänna att det nog gick lite för fort för att kanske få en liten lucka att spela med senare. Killen kom så småning om åter igen ikapp och förbi. Och samma sak uppenbarade sig nästa varv, vi fick en lucka som han sedan hämtade in. Under fjärde varvet kom första tecknet på att vi sprungit i över tre timar, ett knä ömmade något. Det var en känning/smärta som skulle komma och gå under hela loppet. Oftast så gjorde endast lite ont och jag kunde springa på, men när det smärtade mer var det bara att gå en bit för det skulle bli bättre.
Under lördagen var det strålande sol och riktigt varmt. Drack en hel del tyckte jag, men inte tillräckligt tydligen. Det gjorde att under varv sex så fick jag krampkänningar i baksidan av låren. Det blev att knapra salttabletter som de vore smågodis och dricka extra vid varvningarna. Problemet var att magen kändes utspänd och full, så det var svårt att få ned något extra. Blev lite orolig, för jag hade slutat att pinka. Mer vatten varje varvning och hoppas att det skulle ordna till sig. Problemen gick att hantera kändes det som i alla fall. Men när vi var ute på varv 8 eller där omkring så kändes allt bara tungt, jobbigt, smärtsamt,  tråkigt, meningslöst och en massa andra saker. Varför fortsätta och utsätta sig för detta? Då kom Stefan in och styrde upp mitt liv, han hade haft en svacka några varv innan som han passerat. Nu var det peppning på hög nivå.  När han hade haft sin svacka förklarade jag att vår måltid inte var viktig över huvud taget. Det viktigaste för mig att gå i mål under 30 timmar och då få mina två poäng till UTMB. Om vi genomförde loppet  tillsammans skulle det bli ett trevligre lopp tyckte jag och det skulle hjälpa mig att genomföra det. En liknande peppning fick jag tillbaka nu, vilket verka fungera. En kilometer i taget stånkade vi på. När vi var inne på sista marathondistansen kände vi att vi kommer att klara loppet. Nu kunde vi visualisera det sista, endast två varv runt Stockholms innerstad kvar. När vi gick ut på näst sista varvet kom vekligen motivationen tillbaka och det gällde nu att bita ihop det sista och karma ut det sista ur kroppen.

Klockan stannade på 18:50:41 för Stefan och mig. Är djupt imponerad över den tiden med tanke på hur loppet gick. Visst, det var en försämring av min tid från förra året med 40 min, men det spelade ingen roll. Vi kom under 20 timmar och fick då ett guldspänne för den insatsen. Men det viktigaste av allt.jag fick två fräscha UTMB-poäng och håller min dröm vid liv.

Till sist vill jag tacka arrangörerna och alla deltagarna för ett väl organiserat och genomfört lopp! Trevlig bemanning i varvningen som hjälpte till så gott de kunde gjorde varvningen smidig. Den nya bansträckningen genom skogen gillade jag verkligen och hoppas den används nästa år.
                                                      (Foto:privat. Mat för en ultralöpare)

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!