Stockholm Marathon blev ine som jag tänkt mig

3 juni, 2014

Nu har det gått några dagar sedan det var Stockholm Marathon och jag har nu kommit över loppet. Vad hände ? Jag tror tar den förkortade versionen för att ni ska slippa mitt gnällande.
I och med att det hade varit långledig torsdag och fredag innan hade jag inte hunnit hämta nummerlappen. Var i alla fall på Östermalms IP nästan två timmar med min vapendragare Stefan innan starten och hämtade den. Marathonmässan var populär, fick först köa för att koma in, för att sedan åter igen köa för att komma ut. Hälsade på lite bekanta ansikten och fick höra att det var en kille som siktade på 2:50 !!! Det lät helt galet, men han hade ett pers på 2:58 (tror jag) kanske det var möjigt. I alla fall, jag och Stefan tog det lugnt, bytte om, fixade med utrustning och allmänt slappade. Vid 11:30 rörde vi oss mot statfållan. Allt kändes riktigt bra. Jag kände att jag kunde putsa mott pers på marathon med tanke på hur träningen gått sedan årsskiftet. Och när jag gjorde Yasso-test i april så pekade det på en tid under 3:00. Att kunna göra sub 3 kändes som en utopi men något att satsa mot. Realistiskt trodde jag att under 3:05 skulle vara genomförbart. Det enda orosmolnet var mitt lår som strulat den sista tiden.
Starten gock i alla fall och planen var att göra första milen på 42 minuter, något sn.abbare än den medeltid som krävs för att klara sub3. Höll koll på farthållarna för 3:00. Kroppen kändes helt ok, men visst, farten kändes. Passerade i alla fall milmarkeringen på 41:54, helt enligt plan. Men vid 12km började det sticka och smärta i låret. I samma veva kom Stefan som ett spjut och swishade förbi mig. Försökte hänga på, men det gjorde för ont. Vid 15km-markeringen var jag fortfarande med tidsmässigt och hoppades på att i alla fall inte tappa allt för mycket till 21km-markeringen. När jag kom ut på Gärdet och äntligen passerade halvmaran insåg jag att jag tappat rejält mycket och kroppen började även göra ont på andra ställen. Skulle jag kunna gå i mål  och inte kanske springa sönder mig för framtiden var det bara att lyssna på kroppen. Jag struntade nu i klockan resten av loppet. Det blev en hel del gåpauser när jag kände smärta, men jag rörde mig framåt hela tiden. Det kändes som en evighet, men till slut kom jag in på Stadion och passerade mållinjen på 3:20, 15-20 min efter min måltid. Stefan väntade på mig på Östermalms IP och var glad som en spelman, han hade persat. Precis efter jag bytt om till torra kläder kom regnet. Vi samlade ihop oss och tog ett par varmkorvar och tog oss hem.
                                               (Foto privat. Den obligatoriska efter-bilden)

Kan konstatera att det är något jag gör när jag tävlar som jag inte gör på träning. I ala fall de tre senaste loppen jag deltagit i har jag fått problem med benen i någon form, lår ljumskar och knän. Jag är bekymrad över detta och vill få bukt med problemen. Vet inte om det är farten som sliter eller om det har något med löpsteget att göra. Är det någon som har ideer tar jag gärna emot dem! Har varit ute både igår och idag på två lugna pass. Låret känns i princip ingenting nu och det är jag tacksam för.


(Foto privat. Det var ganska så folktomt vid halvmara-markeringen igår)

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!