Kiruna Extreme Mountain Marathon

28 augusti, 2014

Då har det varit tävling i helgen. Denna gång blev det bergsorientering, Kiruna Extreme Mountain Marathon. På torsdags morgon hoppade jag och 5st kompisar på flyget och begav sig norr ut mot Kiruna. Av de som var på planet var inte bara vi som skulle upp o tävla, det var en del kända ansikten som jag hälsade på. Väl framme i Kiruna var det bara att hoppa in i Taxin som tog oss till stugbyn/campingen, där även tävlingskansliet låg. In med väskorna för att bege sig ner på byn för att fettladda med buffé. Blev sedan en sväng för att shoppa lite. Kollade in en "ny" sportbutik som inte fanns när jag var där sist, Höjdmeter. En butik som nischar sig till lättviktsprylar, bergslöpning, tävling mm. Kul med en sådan butik! Väl tillbaka i stugan gick vi ner och registrerade oss. Lite kul att träffa på samma "tanter" som man mött så många år tidigare på BAMM. Givetvis fanns de obligatoriska torkade renköttet för provsmakning. Sedan började den sista packningen av tävlingsyggan. Nu var det dags att sluta vela och bestämma sig. När jag stängde väskan kände jag mig nöjd över vad jag packat och hoppades att jag packat smart.

                                                             (Foto privat. Kartstudie)

Starten gick i Nikkaloukta, så det blev en busstransfer till starten. Innan dess så hade vi hämtat kartorna för dagen och fått i oss en bra frukost. Det blev en del planering och fundering över vägvalen. Egentligen så var det endast till första kontrollen som man kunde göra olika vägval, medan resten var självklara i princip. Väl framme var det bara att vänta de sista minutrarna innan starten gick. Nervositeten kom smygandes sakta. Klockan 9.00 bar det av och tempot var hyfsat högt på leden. Efter några minuter var det vi tre lag tillsammans, alla kompisar, lite komiskt. Men när vi passerat en bro efter ca 20min löpning kunde man göra ett vägval, antingen fortsätta på leden 5-6km och upp på Cievrracohka eller förlja en stig upp direkt och då följa berget högre upp. Jag och Krister hade bestämt oss att vi skulle ta leden längre och sedan vika upp, så vi gjorde det. Vi insåg vid kontrollen, som var bemannad, att det var ett dåligt vägval, vi låg 8a. Inget att hänga läpp över, vi var överens om vägvalet. Nu var det bara att följa det röda sträcket på kartan, så full fart nu. Nästa kontroll låg på knölen bakom Kebenekaises fjällstation. Det var första utförslöpan och benen kändes bra.Såg lag en bit framför oss, men det var inget att hetsa upp sig för så här tidigt i tävlingen. Kontrollen hittades och det var dags för uppförsbacke! Vägen till nästa kontroll inleddes med ledlöpning ett par kilometer då man faktiskt passerade nattlägret man sedan skulle komma med. När vi nu började närma oss Kebenekaise och andra berg blev det närmaste vägvalet att gå upp i en bergsskreva. Vägen igenom var så pass svår så tävlingsledningen dirigerade med två personer igenom lagen så det gck säkert till. Och det var tur, för jag tror inte att man skulle ha hittat vägen själv, med brant stup på ena sidan och en stenig och blöt berssida på andra sidan. Både jag och Krister kände ett visst obehag berättade vi för varandra efteråt. Efter den passagen var vi i Singijávritt och följde ett antal sjöar bort till kontrollen. På den vägen passerade vi första Extrem-laget. Det var nu blockterräng med stenar, stora stenar, stenar och mer stenar!

(Foto privat. "sandstranden" vid Singijávritt )

Efter kontrollen vid sjön var det dags att ta sig an sydtoppen. Vi följde den rekomenderade väg som svar utmärkt på kartan och som gick runt Singipakte. Där passerade vi det första snöfältet, något som alltid känns konstigt då jag alltid springer i korta tights. Blockterrängen var ett stående inslag i tävlingen och även här.Sakta men säkert gnatade vi på uppåt och ett 100-tal innan leden som går upp till Sydtoppen såg vi två lag ovanför oss som stod stilla och diskuterade något. Vi bara fortsatte och äntligen kom vi fram vid leden. Jag som inte varit där förut trodde att leden var någotsånär bred och lätt att gå på. Det visade sig att jag hade fel, vi började med rullgrus och sten som sjönk undan. Där så försvann plötsligt mina krafter och jag förstod inte hur jag skulle kunna ta mig de 500 höjdmetrarna till toppen. försökte med att trycka i mig energi, men utan resultat. Jag bet ihop och segade mig fram(kändes det som) en bit, för att sedan verkligen behöva stanna och pusta några sekunder. Efter ett tag så möter vi två lag i Extrem-klassen som är på väg ner. Det kändes tröstlöst och inte blev det bättre av att underlaget skiftade till snö. Krister frågade mig om han skulle ta min rygga ett tag, men jag kände att jag ville klara mig själv och med pauser då och då så funkade det. Jag blev glad när vi äntligen nådde toppröset på sydtoppen. Vi stämplade och även tog några bilder som bevis.
                                                        (Foto privat. Toppröset på Sydtoppen )

Nu var det bara nedför som gällde. Benen kom igång och vi började rullad nedåt. Livsgnistan kom tillbaka och energin likaså. Lyckades till och med att passera ett annat lag i vår klass på vägen ner till sadeln mellan Sydtoppen och Vierranvärri. Upp över Vierranvärri och nedförsbacke till mål, äntligen. Även om vi delade stigen med en hel del vandrare som varit uppe på Sydtoppen få var de flesta vänliga nog att bereda väg för oss. Så efter 9timmar och 23 minuter tog pinan slut, äntligen! Vi stämplade in som 5.e lag. Nu blev det full fokus på återhämtning i form av mat och torra kläder. Insåg att klockan nästan var 18.30 på kvällen, hur skulle man hinna med att få i sig två mål lagad mat? När jag kört bergsorietering tidigare har man kört kanske 6-7 timmar första dagen, vilket gör en hel del i återhämtning. Dels så blir återhämtningstiden längre i nattlägret och dels så har man inte varit ute lika länge. Det blev en påse nötgryta som jag åt vid elden som de gjort. Skönt med värme både innifrån och utifrån. Måltid nummer två orkade vi inte gå ut från tältet så det blev att käka liggandes i sovsäcken.
                                                         (Foto privat. "Hotellet på fjället" )

Nästa dag så kändes kroppen faktiskt helt ok, visst ömma fötter, men annars lite stel. I och med att det vi var mer än en timme efter ledarna i vår klass så var inte vi med i jaktstarten, utan fick nöja oss med mass starten klockan 8.00. Utan att stressa kälade vi och gjorde ordning tält och annan utrustning. I och med att det varit uppehåll dagen innan och även under natten så var inte grejerna inte nämnvärt blöta, vilket är skönt.
När starten gick så var vi tre lag från våran klass som sprang till första kontrollen som bara låg någon kilometer bort. Därefter skulle vi upp på Kebnatjåka. Vi valde en något annorlunda väg uppför, vilket ledde till att vi fick ta oss igenom ett område med mycket undervegetation. Väl förbi det så gick det bättre, för då snedade vi uppför och var plötsligt förbi de andra två lagen. Glömde jag att säga att det var blockterräng? Det blev ännu en dag med stenar... Kontrollen togs och vi fortsatte mot Tarfala.
                                                        (Foto privat. Stenig uppförsbacke)


                                                           (Foto privat. Tittar ner på molnen)

Kontrollen var bemannad och vi fick höra att vi stämplade som andra lag. Ledarna, som startade 15min efter oss hade kommit ikapp oss och förbi med 10min, helt galet! Vi såg dem när det var dags för nästa stigning och tog sikte på dem. Jag reflekterade över att gårdagens dipp inte kändes idag, utan jag kände mig start. Nästa lag vi såg var ännu ett lag som kört jaktstart och det var efter 5e kontrollen av 9. de var riktigt starka och körde på hårt. Vi tyckte vi gick på bra och i och med att det var så bra sikt behövdes knappt inte kompassen vilket underlättade det hela. Två kontroller senare, 7.an, så konstaterade vi att det nu bara var nedför till målet. Visst, det var kanske 8-9km kvar, men nedför var det.
                                                    (Foto privat. Sista kontrollen på ett berg )

Vi hade samma kontroll som de andra klasserna och vi kom ikapp ett antal lag. Efter något som kändes som en evighet kom vi äntligen ner till samma bro som vi passerade igår. 20-25min kvar tänkte jag. Det hängde en orienteringsskärm på bron, men Krister höll på att missa den om inte jag sagt något. Verkade som om flera längtade till mål nu. När vi något senare kom ut på ett öppet område 100meter från mål kollade Krister på kartan och letar efter sista kontrollen, ett rengärde. Fan, vi hade missat att det gått en annan led parallelt från bron! Som tur var var det snitslat mellan sista kontrollen och mål så vi följde den bakåt 500meter för att åter igen springa mot målet. Denna gång var inget missat.

Att springa den längsta klassen i bergsorientering i Sverige är ingen lek. Att springa/gå 80km med 5000 höjdmeter kräver en hel del träning och vilja. Jag är lite tveeggad i frågan om jag ska springa samma klass igen. Nu vet jag mer vad som krävs och därför blir lockad till det, man får se mer av lansdkapet på kartan man får än i en kortare klass. Å andra sidan så det jag förklarade med tid i nattlägret så blir det mer "komfort" att köra en kortare. Jag kan bara tänka mig om vi hade haft regn under båda dagarna, tror inte att vi skulle klart maxtiden första dagen då.
Det här är första gången jag springer en annan tävling än BAMM där uppe och jag måste säga att det var kul att byta område och se något nytt. Extrakul var det att komma upp på sydtoppen(även om det var dimma). Det var en tuff bana även om det inte blev så mycket orientering och tävlingen var bra organiserad. Undra vad det blir för område nästa år....


(Foto lånat från Kiruna Extreme. Målfoto)

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!