Black River Run 2014

25 september, 2014

Black River Run, vilket lopp!! Det fanns två anledningar till att jag  sprang loppet i helgen. Dels för att loppet går i Västerås, som jag kommer ifrån och fortfarande har släkt där. Och den andra anledningen var för att Stefan ville samla UTMB-poäng och då kunde jag hänga på.
När fredagen kom begav vi oss i alla fall mot Västerås. Tog även med mig barnen som skulle få träffa och bo hos mormor och farmor under helgen. En snabb fika innan vi installerade oss i stugan vi skulle bo i. Vi till Västerås innan loppet för att slippa åka i ottan från Stockholm på lördagen. Det var snart kväll och middag hade vi planerat att äta på stan. Kollade med Marcus, som skulle vara pacer under loppet (inte till oss), och som skulle med o äta var han var. Konstaterade att han var en bit ifrån Västerås. Stefan och jag bestämde då att vi skulle ta en promenad ner på stan under tiden. Passerade då banan för tävlingen och spånade var vätskekontrollen skulle vara i och med att vi aldrig sprungit loppet förut och tydligen inte studerat banbeskrivningen tillräckligt. Det blev i alla fall ett köttstycke med pommes och tillhörande kolhydratdryck som innehåller humle, malt, jäst och vatten. Det var en trevlig kväll med mycket ultrasnack. Det visade sig att tre av sex som käkade tillsammans hade anmält sig till TECs nya distans för 2015, 200Miles!!!!!!! Jag blev inte avundsjuk, 32 varv i Täbys skogar.

Lördag morgon och tävlingsdag. Klockan ringde 07.30 i stugan och det var kallt. Det finns inga element, så det var kallt och rått, vilket inte uppmuntrade till att kliva upp. Men det var bara att ta tjuren vid hornen och sätta på en balja kaffe. Det blev "lyxfrukost" med vinterhallon från frädgården dagen till ära. Efter frukost och ombyte till tävlingskläder var det bara att ta packningen på ryggan och bege sig mot tävlingsområdet. Där var det en del kända ansikten som det brukar på en ultratävling. Galningarna samlas runt sockerbiten så att säga.... Det var bara att försöka knipa en plats för sina prylar och fixa det sista. Jag vet inte, men det blir alltid lite stressigt mot slutet även om man har gott om tid. Förmodligen är det nerverna som spökar. Det var en kort tävlingsgenomgång strax innan start där de viktigaste detaljerna gicks igenom och därefter förflyttning till start. Då var det dag igen och tankarna om varför jag gjorde detta swishade förbi. De första 5kilometrarna gick i princip bara på stig och motionsspår. Sprang ihop en liten bit med en tjej som hade sprungit varje dag i över ett år och fortsatte med det !!! Hade läst om det på Twitter, så det var kul att höra hennes tankar om det. Många delar i skogen var det singeltrack så det var bara att åka med i tåget även om farten var något högre än vad som var planen. Väl ute från skogen blev det ett stort gäng som höll ihop och snackade. Bland annat förra årets vinnare Johnny Hällneby var med och surrade. Första vätskekontrollen passerades efter 5,8km, där man även skulle stämpla med Sportident-pinne. Nu var det vandringsled några kilometer som gällde. Ända från första  kontrollen och till nästa följde man Svartån mot Västerås stadskärna. Farten låg på strax under 6min/km, så jag och Stefan kände att det inte var optimalt för vår plan. Även flera insåg att det gick fort men hände ändå på. Vi var 18 eller 19 löpare som höll ihop fram till ungefär 14km. Där kom en kraftig backe innan man stack in i skogen och följde motiosspår tillbaka sista två kilometrarna till mål. Nu började fältet dras ut. Så vid varvningen var vi bara 8-9 pers kvar av klungan. Ett snabbt flaskbyte och sedan iväg igen. Kroppen kändes stark efter första varvet och humöret var på topp. Varv två började klungan dras ut mer och Stefan och jag började fokusera på vårat lopp och höll det tempot som vi ville. Lite lustigt för efter några varv så sprang vi med en kille i det första skogsdelen. Han sa att han var stark uppför men på platten var det sämre. Men på de kommande 4-5 varven sprang vi ikapp honom  i skogen, men efter den så försvann han direkt. Vi brydde oss inte om honom eller vår placering ändå. 5 varv passerades efter 8.17. Vi låg riktigt bra till och det viktigaste, vi mådde bra både i kroppen och knoppen! Vårat mål med tävlingen var under 24 timmar och må bra i kroppen efteråt. Jag hade lärt mig av misstaget under TEC i år och ville inte uppleva samma sak. Vi hoppades på en tid på kanske runt 19-20 timmar och bara mysa runt. Energimässigt hade våra cirklar rubbats gent emot att springa TECs 10km-bana. Där hade i våra utpekade ställen där vi åt. Hur skulle vi göra nu när ett varv var 16 km? Det blev att vi körde på klockan och försökte malla in det där vi hade våra gåpauser. Vissa varv blev det tokigt när man enligt klockan skulle äta men man hade eller skulle precis varva. Jag tvingade i mig i alla fall någotn kilometer innen eller efter för att inte avvika från planen för mycket.
Strax innan varvningen på varv 6 fick jag en mental svacka. Visst, vi hade kommit halvvägs, men det var fortfarande lååångt kvar. De dåliga tankarna skingrades ungefär halvvägs in på varv 7, vilket var skönt. Det blev att man sprang och smålog över att allt kändes så bra helt enkelt! Efter 5.e varvet och fram till att man "bara" hade ett marathon kvar känns som en lång  transportsträcka som man inte kunde relatera till riktigt. När vi passerade starten för sista marathon kändes livet mer innehållsrikt i alla fall och man kunde ha något att relatera till även om det var över 2,5 varv kvar på tävlingen. Vi tuffade på så gott vi kunde i pannlampornas sken. I skogen kändes det mycket lättare för mig att springa först och jag funderade på det en del varför det var så. Jag kom fram till att det förmodligen var så att för att inte få negativa tankar fokusera på underlaget och fotnedsättning till 100%. En annan anledning är att inte behöva jaga Stefan och orora mig för att han ska springa ifrån mig.

                                    (Foto privat. Efter målgång, kontroll av bältesspännet)

Vid varvningen inför sista varvet träffade vi på killen som vi legat och dragit med tidigare under loppet. Han säger att ha inte kommer kunna hänga på oss sista varvet. Vi bryr oss inte om det, men en tanke föds i skallen på mig ,kanske.... När vi börjar springa i skogen märker både jag och Stefan att det är en kille som ligger precis bakom mig och vi båda tänker att det är nog han som försöker haka på oss. Jag som springer först försöker nu ligga på så mycket jag bara kan över rötter och stenar. Väl ute på grusvägen vänder jag mig halvt om och frågar om han vill förbi, men får inget svar. Nu går det stundtals under 6min/km-fart. Väl framme vid vätskestationen vid 5,8km springer killen förbi och det visar sig att det inte är han vi tror det är. Jag vänder mig om och ser ingen annan pannlampa. Har vi knäckt honom? Vi tackar funktionärerna vid vätskestationen för deras insats och kör vidare. Nu är det 10km lättsprungen terräng kvar. Känner att jag ligger på mer nu än tidigare, vilket Stefan konstaterar. Jag känner att vi båda mår bra och det nu bara är slutet kvar, gasa tills det rasar! 17:19 passerar vi sista vätskekontrollen och konstaterar att vi har 50min på oss att sätta nytt pers och 40min att komma under 18 timmar. När vi passerar 14km-skylten gör vi ett nytt konstaterande att vi kommer att komma under 17:50. När vi stämplar för sista gången i mål stannar klockan på 17:42:41, nytt pers med 25minuter. Det känns helt galet att vi gjort det OCH att vi mådde så bra. Visst, man var stel och trött, men inga större skavanker. Nu blev det en snabb dusch och bastu innan vi tog en promenad till stugan för att sova några timmar.
                                                  (Foto privat. Jag och stefan efter målgång

Om jag ska summera loppet så gick det bättre än jag kunde väntat mig. Innan var jag orolig för mitt lår, men kände inte av det direkt under tävlingen. Fick inte heller några längre mentala svackor, vilket gjorde att det kändes positivt nästan hela tiden. Att jag persade var bara en ren bonus som jag inte hade väntat mig. Kommer jag springa Black River Run igen, kanske. Något som tilltalade det loppet jämfört med TEC är att nu var det "bara" 10varv, mot 16 på TEC.
Tycker att loppet var välarrangerat. Tävlings-PM som skickades ut innan var riktigt informativt och bra. Det jag saknade lite var reflexer i skogen. Även om det bara var en stig att följa så kan det vara mentalt bra att se reflexer då och då för att känna att man är på rätt väg. TEC använder sig av bitar av reflexband som sitter ganska så tätt, något att förbättra banan med nästa år?

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!