Tillbakablick fortsätter

16 februari, 2016

Sitter nu på tåget till Stockholm , då kan ju passa på att skriva lite till.
Då det var dags för Nike loppet , här fick man ett chip att knyta fast i skon och nummerlapp bestod av ett snyggt linne.
Medaljen man skulle få var ett special designat halssmycke.
Jag försökte läsa på hur banan var och tänkte att jag ska försöka att inte springa vilse . Min största fasa var att jag skulle komma sist i mål eller rent av springa fel.
Vi checkade in på hotellet och kl 21:00 på kvällen skulle mitt första riktiga lopp bli av.
Vi gick ner till Kungsträdgården och hämtade ut mitt startkit och kikade runt. Det var ungefär 8 tim kvar till start.
Försökte koppla av och åt lite god mat.
När det var dags och jag kom dit så kändes det som jag var äldst av alla o tjockast o osmidigaste av alla. Uppvärmningen höll Icona Pop i. Jag kämpade på med alla höga knän osv , en tjej som arbetade för arrangemanget kom med en flaska vatten, hon trodde nog jag skulle torka ut så som jag flåsade. Tyckte hon var urgullig som kom med vattnet.
När vi sen ställde oss i fållan var jag rädd att få ångest o torgskräck.
Jag är ju inte heller så hög över vattenytan men jag stod inklämd ibland alla och överlevde det. Så gick skotten och hararna kutade iväg och vi efter.
Jag var livrädd för att komma sist o springa fel.
Första sträckan ur på vägen ner i en viadukt. Redan där efter 1 km så ser jag en tjej som flåsar o går. Första tanken, jag blir nog inte sist. Jag sprang på. Hade bestämt mig för att njuta av Stockholm som är så vacker stad. Vi sprang efter vattnet , en luftballong svävade över staden i solnedgången . Vackert.
Jag sprang , inte fort men jag sprang. I uppförsbackar drog jag om många, benen bara tuggade på , sen kom Västerbron, på vägen upp börjar en tjej att gå, jag försökte peppa henne på vägen förbi , att kämpa på.

När jag sprungit 8 km började jag få ont i båda knäna. Nu började vi springa förbi en massa fik och restauranger och det enda jag tänkte på var att inte stanna eller gå. Åh nej aldrig att jag ger upp.
Började pilla i nyckelfickan efter mina sega nappar att tugga i mig. Jättemysigt, fast klibbade med svett men det var bara att äta dom ändå.

När det var 1 km kvar , möter jag min man hejandes på mig och springandes vid sidan.
Är jag aldrig i mål, hur lång var den här kilometern egentligen? Nu några 100 m kvar så hejar massor med folk på en och jag ökar och ger mitt sista trots värken i knäna, på sista upploppet in mot mållinjen står b la Paula Radcliffe och ger mig en high five.
Jag klarade det, 1:17 min .
Båda knän värker att jag knappt kan gå och värst i trappor. Dagen efter så är smärtan nästan helt borta . Och jag är stolt över att bära min medalj, jag skäms inte för att säga att den är viktig att få :) , att ha presterat och rundat alla i sofforna.
Midnattsloppet o tjejmilen stod på tur.


Skickat från min iPhone


Skickat från min iPhone


Skickat från min iPhone

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!