En gång är ingen gång, två gånger är en vana?

17 februari, 2016

En gång för några år sedan fick jag presentera mig själv som löpare i ett gästinlägg på Maratonbloggen. Det var bara tänkt som en engångsföreteelse.
Efter gästspelet så började jag förvisso använda mitt
Twitterkonto mer intensivt för att nörda ner mig bland likasinnade och så förvandlades mitt Instagramkonto till en slags öppen löpardagbok. Det är väldigt trevliga kanaler för att både ge och få inspiration och pepp från andra löpare tycker jag. Däremot kändes det för stort och seriöst att börja blogga om mitt löparintresse och -liv.
Men nu sitter jag här och skriver på inlägg nummer två i alla fall. Jag får se det som en början på en ny vana.

Jag är alltså en helt vanlig motionär, som dock sedan hon började springa regelbundet för ungefär fem år sedan ständigt drömmer om att någon gång i framtiden bli lite snabbare. Jag tränar inte jättehårt, men regelbundet. Kontinuitet och att ha roligt när man tränar, det kommer man rätt långt på ändå, så länge man inte satsar på OS. Jag gör så gott jag kan, så länge det känns roligt.

Efter det där gästinlägget 2013 sprang jag mitt maraton i Rotterdam och jag lyckades komma in på 3:53, vilket var klart över förväntan. Det har även blivit några fler halvmaror och ett av mina absolut roligaste löparminnen är när jag sprang Tunnelloppet 2014, där jag putsade min miltid ganska ordentligt. 
Sedan... gick det nerför...

Jag blev kanske lite för ivrig, blev skadad och drogs med plantar fasciit i cirka nio månader. Under rehab-perioden insåg jag att det nog är klokare att skynda långsamt och variera sin träning lite mer. Vilket jag gör nu. Sedan årsskiftet vågar jag påstå att foten är frisk igen. Nu gäller det bara att hitta tillbaka till en fin löparform igen.

(Cliffhanger: jadå, jag har ett mål och en plan för de kommande månaderna!)

Taggar

Maratonbloggenplantar fasciitRehabRotterdam MaratonTunnelloppet

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!