Midnattsloppet

18 februari, 2016

Att springa lopp, är lite beroendeframkallande. Är något iallafall jag blir taggad av. Att inte falla tillbaka ner i soffan och inte komma upp ur den.
Medaljen i ett lopp , är viktigt för mig, för det är nog som att hålla en morot framför en åsna ,hihihi.
När man börjat med löpning i min ålder, istället för att ligga i soffan och äta gott skräp framför en film när barnen somnat, det är superskönt att fått springa eller träna ett pass på STC , men jag tycker det är extra skönt efter man varit ute o sprungit för det känns mer som en skön urladdning i kroppen och det känns bara toppen!
För mig har det hjälpt ,att jag började träna med LVSK , att få en bra grundteknik och att det blir spikade dagar och tider samt att träffa andra nya löpare.
Augusti kom och det var dags att åka till Göteborg men Veronica och ett par tjejer till för att springa Midnattsloppet på 1 mil.
Vi började med att gå och skrota i några affärer och därefter gå och äta mat lagom tid innan loppet för vi ville ju inte att maten skulle ligga som en limpa i magen utan att den skulle hinna sjunka undan.
Vi var inte alls på humör eller sugna på att springa, vi mer bara fyra trötta sega personer som tappat gnistan just då.
Metallica var samma dag i Göteborg och vem hade inte hellre gått på det istället för att springa en mil? Jo vi.
Vi fick i oss maten och tog oss tillbaka till parkeringshuset för att, ja, byta om. Tur var så var det inte så mycket rörelse. För där stod vi och bytte om inne i den skumma parkeringshuset mitt inne i Göteborg.

Vi åkte bort till Slottskogen och väntade. Omotiverade!
Men under uppvärmningen började jag piggna till. Så bar det i väg, efter några hundra meter kom vi in på en idrottsanläggning och fick springa ett varv på löparbanan.
Det var som om man sprang i lera, obehagligt mjukt och trögt. Redan efter 1 km av loppet ville jag stanna och gå men jag höll ut 500 m till, sen var jag bara tvungen att gå att andas. Vad gör jag tänkte jag och började springa, det fick ganska bra. Tråkig bana med gata upp och gata ner.
Jag visste vi skulle upp till
Masthuggskyrkan . På väg upp ser jag slutet... trodde jag, då var det lika långt upp kvar.
Snabbt i med energidryck o titta på den vackra utsikten, sen var det bara att springa på. 2 km kvar så var det dags igen!! Mina knän, fick gå in i mål och jättebesviken . Och mina knän bara värkte. Tid 1:26.
Men jag tänker inte lägga ner
Löpningen , nån gång ska det vända! Så tänkte jag.
Tjejmilen nästa.


Skickat från min iPhone


Skickat från min iPhone

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!