Stolt knäpp i skallen

18 februari, 2016

I april 2014 ringde en god vän till mig och frågade om jag ville hänga med på New York Marathon i november samma år, hon hade två startplatser. Självklart. Jag var väl inte sådär väldigt löptränad för att klara av ett maraton, men tänkte att det är lång tid fram till dess,. Vi la upp planer på att springa massa lopp och träna fram till dess. Allt gick bra, jag hann tänka några gånger att jag borde ta det lite lugnt, det brukar straffa sig att gå från 5-7 km i veckan till 40 km i en handvändning. Det gjorde det. Mitt under en löpklass jag höll, kändes det som om jag fick en raket i foten. Njursten och föda barn- släng den smärtan i väggen, jag är ändå fundersam över att jag lyckades manövra hela klassen utan att bryta.

Panik och lamslagen med 2 månader fram till The Marathon gjorde jag allt i min makt. Inget syntes på några röntgenplåtar överhuvudtaget. Någon tyckte sig urskilja små fettbollar när hon tryckte på hälen, det som är den vildaste gissning både av läkarvård, logopeder och proffsiga kollegor inom träningsvärlden är sk fat pad syndrome. Dvs, hälkudden som gått sönder. Det fanns inte en tanke på att avbryta mitt maraton. Jag tog laser, massage och stötvågsbehandling, jag fick utskällning och blev säkert idiotförklarad också, dock utan verkan. Har man chansen att vara med i NY Marathon, där det finns 50000 platser och det är 100000 som söker plats, så kör man. Det är once in a lifetime. Jag körde och jag har aldrig ångrat det beslutet.

Jag kommer minnas detta maraton med glädje trots allt. För det första så kommer jag med lätthet slå tiden nästa maraton, efter 5 timmar och 35 min stapplade jag in en ”big american-mama-famn som stod på andra sidan mållinjen. Jag grät av lycka, hunger och smärta. Jag har sån respekt för de människor som frivilligt ger sig ut på ett maraton eller något annat långlopp och springer i flera timmar. Det är pannben, ett riktigt pannben, jag har det pannbenet uppenbarligen. Tiden är oväsentlig, att utföra och samla meter bakom sig, det är makt över det mentala och fysiska. Mitt nästa maraton är Medoc, där hoppas jag på att kombinera ihop löpningen med vin, en rolig kombination och dessutom ett stort intresse det med, vin. Men för att jag ska klara av det, så måste min fot bli helt återställd. Den rehaben som jag gick på efter NY maraton, den pågår fortfarande, 1,5 år senare. Men jag springer – men mer medvetet, mer planerat, mer snällt och framförallt skadefri-tänkande. Medoc 2017? Hoppas.

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!