Mental träning

23 februari, 2016

Som coach jobbar jag mycket med viljans kraft. Att kunna fokusera på det som kommer att bli istället för det som varit eller kanske är just nu.

När jag tänjer på mina gränser i löpningen jobbar jag mycket med inre bilder av hur det kommer att kännas när jag går över mållinjen efter 10, 21, eller till och med 42 km, något som resulterar i att jag ägnar en stor del av mina kilometrar till att gråta.

Japp, stundtals fulgråter jag för att det är så oerhört mäktigt och stort att mötas av nära och kära som hejar fram mig när jag är som allra tröttast. Jag ser dem framför mig och hör dem ropa mitt namn. KOM IGEN NU MALIN, DU ORKAR!!!

En varm famn som fångar upp mig och jag får utmattad, nöjd och lycklig pusta ut, konstaterandes att jag faktiskt gjorde det som jag för inte allt för länge sedan aldrig hade kunnat drömma om.

Jag jobbar också med idéer som "undrar hur mycket snabbare tid som klockan kommer att visa när jag sprungit milen idag", eller "vad spännande det blir att få känna hur mycket lättare löpsteget kommer att kännas idag när jag lyssnar ordentligt på kroppen". 

Man hinner tänka och processa en hel del de där timmarna man är ute och nöter asfalt. Någon talade om för mig att hjärnan inte kan hålla isär fantasi från verklighet. 

Jag är benägen att hålla med. 

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!