Det sitter i huvudet, eller? Igen:)

24 februari, 2016

Det sitter i huvudet, eller?

Uttrycket att det sitter i huvudet känner de flesta igen. Jag vill hellre säga att det sitter i tanken än huvudet. Samtidigt är det en hel del som kritiserar uttrycket, vilket jag kan förstå, för det kan ge sken av att om du bara "tänker" rätt så löser det sig och om du har problem av olika slag så "tänker" du fel. Det är en diskussion som jag inte tänker föra här men den kan vara värd att ha med sig ibland. Jag som har tränat karate i många år och sen har löptränat med dotterns doberman, Tila, som draghjälp vet att det lika ofta sitter i kroppen som knoppen. När det handlar om karaten har vi kroppsminne, d v s vår kropp känner igen en bra teknik, en korrekt utförd kata o s v. När vi har lärt oss ett rörelsemönster kan det också vara svårt att ändra på det och det oavsett om det är korrekt eller inte. Jag löptränade med Tila i flera år och hon älskade backar, både uppför och nerför. Hon ökade tempot så fort vi kom till en backe. Vanemänniska som jag kan vara ibland så sprang vi ofta samma rundor när vi sprang i bostadsområdet och när det gäller uppförsbackarna var det helt ok för då ökade hon tempot och eftersom hon drog mig kunde jag också göra det. Problemet blev när det kom till nerförsbackarna, då gick det alldeles för fort för mig så jag blev tvungen att "bromsa" när vi sprang nerför. Det gav mig fel teknik i nerförsbackarna. Det som fascinerar mig mest är att jag, även nu när jag löptränar utan henne, så ökar jag tempot i dessa uppförsbackar och det utan att tänka på det. När jag kommer på mig själv ler jag och tänker på henne för hon har visat mig och min kropp/knopp att det går att öka tempot även om du inte tror det själv. Nerför försöker jag ändra min löpteknik men jag vet inte hur det går.

Under de tre första kilometerna på mina löprundor brukar jag ibland fundera på vad jag håller på med. Varför är jag ute och springer när jag skulle kunna göra något helt annat som är mycket roligare? 4-5 kilometern brukar jag inte tänka något alls men kilometrarna 6 - 8 brukar ofta vara mycket lätta. Det är nog också något som är ett inlärt tänkesätt eftersom det egentligen inte är fysisk jobbigt den första biten. Att vi inte orkar resa oss från soffan och ge oss ut sitter nog också ofta i huvudet (återkommer till det vid ett senare inlägg) Ska nu resa på mig och ge mig ut på veckans långpass i Hemlingbys friluftsområde och sen fundera över till vilket lopp jag egentligen tränar just nu:)

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!