Löpningen kanske räddade mitt liv

25 februari, 2016

Detta är ett rätt långt inlägg, det är ändå bara skrap på ytan av 29 års helvete, och det finns anledning att komma tillbaka till många saker som kan skapa frågor här. Jag välkomnar kontakter och frågor, ni får lägga till mig på facebook/PM:a mig. Det här är jag, hur jag levt i många år. På måndag ska jag träffa föreningen Frisk och Fri, det är en förening för före detta som haft ätstörningar. Sedan jag var ca 14 år har jag lidit av matstörningar. Jag väljer att kalla det matstörningar, för det handlar inte bara om att äta eller inte äta, utan söka efter information om mat på ett närmast överdrivet vis. Anorexia Nervosa och Bulimi, om vartannat. Jag pekar onekligen ut lögnerna som det värsta. Jag ljög för alla, jag ljög så bra för mig själv så jag trodde på mig själv, så hur kan jag be om ursäkt på riktigt när den största mottagaren av mina lögner var mig själv? Jag kämpar ännu med lögnerna. Det är så lätt att i nåt samtal eller diskussion överdriva med nåt så enkelt som antalet deltagare på ett möte, 6 eller 11, när det i själva verket var 8 personer. För mig är det så viktigt att inte ens över eller underdriva något för mitt krav på mig är att inte ljuga, jag är rädd att falla tillbaka- i allt. Det logiska säger mig att om jag säger 6 eller 11 deltagare inte är så fasligt, det är ingen som ens reagerar eller knappast någon som kommer kolla upp det heller, och min personlighetstyp struntar egentligen i det också. Det här handlar om att vara sann mot mig själv.

Att leva som ”nykter matmissbrukare” hävdar jag egentligen kan vara svårare än att leva som före detta alkoholist eller något annat beroende. Man kan leva utan droger, alkohol, socker, spel, men man kan banne mig inte leva utan mat. Jag har mest varit den duktiga flickan, kämpat för att inte få några granskande blickar på mig, men sökt bekräftelse. När jag behövt hjälp, har mitt omedvetna handlat med olika tecken på hur dåligt jag mådde med mitt matmissbruk. Men jag har inte märkt eller kan säga att någon reagerat- men inte kan jag belasta någon när jag troligen inte såg den utsträckta handen. En enda person har skakat om mig och frågat mig rakt in i ögonen- jag ljög omedvetet men blev omskakad på djupet, för 6 månader senare ringde jag Anorexi och Bulimimottagningen och Då- hörde mig för första gången i det telefonsamtalet erkänna för mig själv att jag var sjuk, jag sökte hjälp. På den tiden var inte den här mottagningen så pass etablerad. Det var jag och 5 stycken till som mådde dåligt i hela Stockholmsområdet, otroligt va. 6 stycken personer. Vi blev närmast inputtade i en gruppterapi där jag kände att de andra deltagarna ältade och inte var redo att lämna sitt missbruk. Jag ville se framåt, jag mådde mer dåligt av att vara där. Jag vet inte om det var rätt eller fel beslut, men jag frågade efter individuell hjälp och blev nekad. De stegen jag tog när jag gick ut från mottagningen var de sista jag tog därifrån- Mina tankar var -Hit går jag inte mer, ingen kan hjälpa mig här. Jag måste göra det här själv. Det här är inget råd jag ger, det var att mitt halmstrå var borttaget, jag kände mig faktiskt utkastad från hjälp, jag kände mig ensam, men otroligt beslutsam och stark. Jag blev ändå inbjuden på massa föreläsningar där de sa att pizza var bättre än inget. Jag hoppas verkligen inte att de säger det idag. Min mamma var med, hon var där och dämpade min ångest bara genom att finnas, hon blev min säkerhet i livet, min säkerhetslina. Det tråkiga och tragiska är att hon aldrig slutar belasta eller känna skam över att hon inte såg eller förstod. På 1980-talet var det här inget man pratade om, och det vittnar väl även sent 1990-tal om när det bara är 6 stycken som mig veterligen öppet var sjuka.

Löpningen har alltid varit den träning som jag egentligen började gilla ordentligt för några år sedan, men den har alltid funnits för mig. Den har hanterat min ångest, min glädje, mina tankar, beslut, när jag rasat ut i ilska. Jag har sprungit tills många inre sår öppnat och slutit sig. Jag symboliserade löpning under många år som något jag ändå var rätt bra på, men jag sprang av många gånger av fel anledning. Jag brände kalorier samtidigt som jag dämpade ångest, men jag blev glad, jag frisatte massa hormoner som gjorde att jag klarade av att vara människa och hantera mig själv och min äldsta dotter.

Jag belastar ingen utom mig själv idag. Idag är jag öppen med detta. Jag kan skratta åt en del av eländet och jag har lärt mig massor. Jag har förstört mycket i min kropp som jag gör allt för att må så bra jag kan. Jag får ont i leder om jag inte tränar, antagligen försatte jag mig i osteoporos/benskörhet när jag var runt 20 år på grund av näringsbrist, då var jag till och med hos en reumatikerspecialist som nästan skrattade åt mig och sa att det fanns inget som sa att jag hade nån reumatisk sjukdom. Jag sa ju inte direkt att jag levt med matstörningar i 6 år till den läkaren. Min mage har jag alltid klagat på, och jag har testat mig fram och sökt hjälp för att finna ut hur jag kan må bra. Idag äter jag så jag mår bra, jag äter regelbundet, och jag får återfall. Jag är nykter matmissbrukare.

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!