Det satt en tiggare...

27 februari, 2016


På vägen hem från ett kalas idag hoppade familjen in i en mataffär för lite kompletteringshandling till middagen.
Utanför satt en tiggare, en kvinna i 50-årsåldern. Tror jag, hon såg långt mycket mer sliten ut än de 50-åringar vi är vana att se.
Hon hade en mörk jacka, någon sorts sjal på huvudet och en filt över de korsade benen. Framför henne stod en pappmugg och bredvid låg en plastpåse med någonting i.
Hon påminde om en av de gamla kvinnorna som ibland finns på turkisk yoghurt, fast 20 år yngre och 20 kilo tyngre.
Jag hamnade före resten av familjen på väg in i affären och kvinnans fokus hamnade på barnen, vilka hon hälsade väldigt trevligt på.

Vi plockade ihop det vi skulle ha i affären och i kassakön berättar min fru att hon köpt ett vanilj-hjärta till kvinnan utanför och ville även ta ut 20 kronor till henne "eftersom hon verkade så snäll."
Min första reaktion var att sucka, himla med ögonen och muttra lite ifrågasättande . Men frun stod på sig och pengarna togs ut. Jag gick återigen ut före familjen, några meter bakom mig gav min dotter kvinnan pengarna och hjärtat.
Jag såg inte överlämnandet men enligt min fru var det värt långt mycket mer än 28 kronor för den blick min dotter fick av kvinnan.

När vi sen satt i bilen och väntade på att barnen krånglat klart med bilbältet tittade vi på kvinnan. Hon log och hälsade mot de 15-20 personer som hann gå förbi men bara ett fåtal av dem så mycket som tittade på henne, än mindre hälsade tillbaka.

Hur kommer det sig egentligen, att vi är så dåliga på att se människorna som sitter utanför ingångar runt om i städerna? Jag vägrar tro att alltför många av oss platsar i brunskjortornas intelligensreserv. Jag tror svaret inte finns kollektivt, utan måste ner på individnivå. För egen del hälsar jag alltid på människor om jag blir hälsad på, oavsett miljö. Däremot är det sällan jag hälsar på helt främmande personer så länge inte situationen kräver det.

Just människor som sitter ner är svårt att hälsa på, speciellt om de tigger. Jag avskyr att se ner på människor, både bildligt och bokstavligt. Och på något sätt blir det bägge delar utanför Ica, även om jag inte vill det. Jag är helt plötsligt kapitalet och människan nedanför är i behov av min hjälp.

Det är svårt.
Jag tycker det är jobbigt att gå förbi just för att det är en sån ekonomisk skillnad mellan oss och jag vet inte vad som förväntas av mig. Jag får ett stort uns dåligt samvete när jag går förbi med en påse chips och hon inte har ett skit.
Det är klart att jag har råd att ge, i det här fallet henne, lite mynt eller en liten sedel, men är det lösningen?Jag vet inte. Antagligen inte men det är klart att det hjälper henne att komma igenom dagen.

Det är nog här problemet finns. Det dåliga samvetet får oss att titta åt andra hållet, då syns det inte. Eller så intalar vi oss att det bara är på låtsas, att kvinnan på marken nedanför mig egentligen har allt hon behöver och bara sitter där för att hon är lat. Eller utnyttjad i någon form av människohandel.
Visst, jag vet inte om hennes plastpåse är full med 100-lappar som väntar på att lösas in. Kanske var BMV:n en bit bort hennes. Antagligen inte. Och är hon utsatt för människohandel är det definitivt inte andras sak att döma henne.

Vad skulle krävas för att jag skulle åka genom hela Europa för att sätta mig på asfalten med en pappersmugg framför? Oerhört mycket. Framförallt att lämna fru och barn mitt i vintern känns helt overkligt, och det är det. Det är inte min verklighet.

Och jag vill definitivt inte utmåla mig som någon bra person. Jag ger väldigt sällan pengar eller mat till de som sitter utanför affären. När jag ger har jag småpengar i fickan, jag har aldrig tagit ut pengar för att ge. Däremot hälsar jag alltid.

Min fru är en bra person. Hon tar ut pengar ibland och ger bort, ibland ihop med något ätbart. Medan jag står bakom och muttrar. Hon vet vad några av dem heter och var de kommer ifrån.

Och vad vill jag säga med det här? Vill man inte ge pengar så skit i det. Men hälsa FÖRIHELVETE! Se människan som sitter utanför affären i alla väder och orkar se alla som går in och ut med fulla påsar. Och hälsa med ett leende. Jag hade aldrig orkat. Även om jag haft en BMW en bit bort.

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!