Höger och vänsterskida?!

1 mars, 2016

Jag knackade mannen till höger om mig på armen o sa med den allra lenaste röst:
-Vilket är vänster resp högerskida?
Han tittade på mig, la upp ett skratt och himlade med ögonen.
Sambon skyndade sig till undsättning (kom noga ihåg att detta var hans påhitt) och hjälpte mig tillrätta med lugnande ord: att nej, det kvittar vilken fot o skida.
Jag muttrade att det känns konstigt...

Dagen innan hade vi stått i minst 2 timmar o provat ut pjäxor till mig. Hur svårt kan det vara?!?!
Jag har str 37 och fick str 40, men hon verkade veta vad hon pratade om så jag godtog till slut läget efter diskuterat stortåns skav som smärtar absolut hela foten och benet, med något som lät som kallbrand, sambon var klar sen en stund tillbaka... Hon avslutade med ett lycka till o vi ses nog fortare än jag trodde! Vad menade hon med det?!

Men återigen, måndag morgon och ÖPPET SPÅR väntade...jippi!



Många toabesök i naturen för alla startande, erfarenheter och tips utbyttes, musiken skrålade och energierna flödade. Vilken morgon!

Efter sambon hjälpt mig med rätt skida på rätt fot så lovade vi att hålla ihop o peppa varann för nu gick starten strax... Att hålla ihop gick inte så bra... PANG och iväg, oj vad trångt det blev... Vi hade drömt sega drömmar om den första beryktade backen och nu var vi mitt i den utan att inse det. Jobbade oss upp o väntade med spänning på:
-Att snart kommer den!

Snön var riktigt blöt och tung och det var svårt med fästet... Svårt att stå på skidorna, svårt att byta spår, svårt att hålla takten, svårt att andas med bomull i näsan och ändå helt fantastiskt med alla ryggdunkar efter varje vurpa, alla glada åkare som tipsade om bättre teknik, som hjälpte mig att "klistra om" längs spåret. Den enda som var mindre rolig det var funktionären på scooter som sa att faller jag en gång till så plockar han av mig...hmmm...med svullet öga, blå näsa och sprucken läpp så fick jag bita ihop o nu jäklar gällde det.
Ingen scooter och inga band ska stoppa mig!

Halva sträckan avklarad, Evertsberg here I come, korvstroganoff med pasta var förberett av våra vänner som följde oss längs vägen. Åt, vallade om, toa  och kände att nu NU hade jag koll, bara halva kvar, tjohooo!

Missade helt att ytterligare en tuff nerförsbacke var på ingående... Jag jagade uppförsbackar, det var min absoluta styrka och lycka. Medan sambon tyckte att nerför var ju ingen fara.
Nerför = ramla och rulla = smärta!
Behöver jag säga mer....



Sakta men säkert fick jag upp tekniken, blev en riktig mästare på att åka diagonalt ;-) och kunde t.om fånga upp yngre tjejer o killar längs vägen o peppa de vidare till nästa station. Jag kunde ge tillbaka energi jag fått av andra, vilken känsla!

Min kropp o knopp samarbetade fantastiskt bra och med ljusglimtar från varje station i form av en puss o lite kärlek från sambon eller när våra vänner sprang jämsides med mig med sin iPad i högsta hugg o berättade hur jag låg i tid o hur fort jag måste åka... Det gjorde så mkt för mig, att få le och känna värmen. Kärlek.

När jag nådde Eldris, endast 9k från Mora, var jag klar. Jag hade klarat detta. Jag var nöjd och visste att "jag var i hamn" målet var nått. Mentalt var jag klar, jag hade inget att göra mer, jag kliver av. Tänkte jag. När Micke ser mig så kommer han att fatta rätt beslut åt mig... För att kliva av själv, mer än i tanken, det gick inte. Mycket lättare om han sa åt mig att göra det.

Han sa:
-Attan vad du kan, du har bara 9 k kvar, älskling. Så stark du är!

 
Jag tittade genom tårarna i mina ögon och önskade något helt annat, just då.
Jag muttrade, grät, var ilsken, klar, lycklig o åkte bort för att valla (förstår egentligen inte ens varför jag grät just då). Innan mina sista, hur lätta som helst, 9 k som var kvar...jag hade ju åkt ca 80 k nu så... Sambon kom o kramade mig, peppade o skickade iväg mig.

Fula tankar hade jag då om honom. Vad jag inte visste var att han hade insett att när hjärnan kraschar då måste han peka med hela handen och få mig i mål och att han just då led alla kval...

Vilken upplevelse, vilken grej jag fått vara med om...
Tänk att jag kl 06.50 samma morgon för FÖRSTA gången i mitt liv, nånsin, satte foten i en pjäxa och på en skida och åkte 9 MIL. Den känslan är mer värd än att jag åkte över mållinjen.

Sen att pjäx-tjejen inte trodde på mig, ja vad gör väl det. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på men jag visste att mitt pannben - det är det inget fel på.

Och här sitter vi nu och kan skratta åt vilken sjujäkla utmaning sambon kom på till oss... och jo, jag skulle troligen göra om det, har övertagit svärmors längskidor så väntar bara på snön.... Väntar och väntar...



Ha kul i spåret och åk med förstånd, då kommer Ni långt!

(Ja just det, hur gick det för sambon? Han fick de där skaven, "kallbrandsskaven" och hann inte före repet i Oxberg. Trist nog)

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!