Begränsad!!

8 mars, 2016

Förra våren var jag och Mia som vanligt ute och sprang en lagom lång och härlig kvällsrunda. Vi kom efter ett tag fram till en gångväg som går bredvid en större damm. En bit in på den gångvägen såg vi ett gäng killar gå, de gick åt samma håll som vi sprang. Vi tvekade lite, skulle vi springa vidare och därmed behöva springa förbi dem eller skulle vi vända? Vi bestämde oss för att springa vidare. Grabbarna, 4-5 stycken tonåringar, gick ganska tätt så när vi kom i fatt dem sa jag ett myndigt och högt "ursäkta". Killarna vände sig lätt om och delade lite på sig. Jag sprang snabbt emellan och Mia låg tätt efter mig. Då fick en kille ett sånt där ryck. Ni tjejer vet precis vad jag menar, ett sånt ryck man inte vill råka ut för. Killen tog några snabba löpsteg efter Mia, kom lite för nära, och skrattade sedan rått. Kompisarna tyckte att han var rolig och skrattade också. Men det gjorde inte vi! Mia och jag rusade. Något annat som också rusade var adrenalinet. Vi blev först rädda, sedan arga. Resten av rundan kunde vi inte släppa vad vi hade upplevt. Och det har vi fortfarande inte gjort. Vi har sedan denna händelse bara sprungit samma sträcka ett fåtal gånger. Vi har därmed begränsat oss. Vi blev så rädda att vi väljer bort den rundan, en runda som egentligen är trevlig. Det här tror jag inte vi är ensamma om. Många med oss väljer bort vissa rundor eller, det värsta, springer inte alls när det är mörkt. Tänk om de där killarna kunde förstå vad de ställde till med, bara genom att försöka vara roliga.
Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!