Tonåring med benskörhet, upp och skutt

9 mars, 2016

Såg ni Kalle på TV igår? Jag blev lika upprörd som han. Jag satt hemma med halvöppen mun och undrade hur det kan vara såhär i skolan. Men-Jag behövde inte gå så långt tillbaka än till mig själv. Jag gjorde allt för att slippa vara med på skolgympan. Det var jag som stod där bland de sista att väljas ut i så kallade laglekar. Vem känner igen sig? Rätt många va. Det är egentligen rätt korkat att ha lagspel i skolgympan. Det hela handlar om att bara Röra på sig, och det bästa vore väl att i största bästa mån anpassa det så nära individnivå som det är möjligt. Ärligt- så hatar jag fortfarande lagsporter, stafetter – ja ,där det handlar om att kroppen ska visa sig prestera något. Prestationskraven ligger som en dimhöljd ridå framför mina ögon och jag får en stor klump i halsen som växer sig ner i magen, stoppar allt, kan inte andas, känner ingen hunger, nästan febrig, mår lite illa och blir stressnödig och måste gå på toan hela tiden. Det är av den anledningen jag faktiskt avskyr att tävla och gör det inte heller. Men- jag gillar utmaningar där jag själv visar och bevisar för mig själv att jag kan. Jag kan springa, bara det. Jag kan ibland springa jättesnabbt, och ibland kan jag springa jättelångt, men jag tävlar inte med någon, däremot kan jag jämföra mig med mig och jag är faktiskt stort sett nöjd med mig själv efter varje träningspass, för min kropp Kan ge mig rörelse och ge min hjärna tillfredsställelse.

Att jämföra sig med rätt människor, det var något jag faktiskt rätt nyligen på djupet lärde mig. Jag har stort sett alltid jämfört mig med människor som jag inte ska jämföra mig med, som jag inte ens kommer vara i närheten. Det är ju helt fel att jämföra sig med någon som har helt andra förutsättningar överhuvudtaget, det jag nu använder de här människorna till är inspirationskällor och jämför mig nu med mig själv, med mina förutsättningar, mina begränsningar, mitt liv att anpassa mig efter. Efter den insikten så känns mitt liv mer innehållsrikt och mycket lugnare, det är en skön styrka och känsla. Den största vinsten är att jag med 120% verkligen kan vara avundfrisk på en person som lyckas eller vågar ta ett steg som jag inte vågar eller vågat ta, och se på det med glädje, den personen har sina förutsättningar, sina stöttepelare som ger den det stöd som den verkligen vill. Och jag har mina. Vad mycket enklare livet blev helt enkelt. Att lyssna på sin andra, eller första hjärna, det vill säga magen, är att vara snäll mot sig själv. Den känslan, att ge sina barn en rolig förutsättning till att röra på sig efter sina förutsättningar. Ger skolidrotten de förutsättningarna? Ger föräldrar de förutsättningar och hjälp till att barnen ska utveckla sig individuellt inom det den gillar, oavsett om det är lagsport eller enskilda motionsformer. Finns det tillräckligt med kunskap hos vuxna och barn för att ge förståelse för vad motion är bra för? Bara en sån enkel sak som att var 30:e minut ställa sig från stolen och röra sig i några sekunder, och att röra sig mer än 60 minuter per dag? Med handen på hjärtat, hur många gör det egentligen. Jag tycker det är alarmerande att tonåringar får diabetes typ 2, benskörhet och med det troligen även har hjärt och kärl-problem. Idag i Sverige, så sägs det att vi lever längre- jättekul, men hur många lever länge helt friska? Är det Ok att ta livsuppehållande kanske kroniska mediciner redan innan man är 20 år? Dessutom många med dåliga betyg i skolan, för när vilar de nånsin hjärnan och låter kroppen jobba och tillgodose hjärnbalken med blod för att sortera in all nödvändig information och kunskap…

Nä, idag är jag lite upprörd. Varken Kalle eller jag kan få barn eller vuxna att förstå innebörden av vad röra sig har för betydelse för kropp, själ och hjärna, men jag inbillar mig att kan jag få mina barn att förstå, så är det en start. Jag skulle vilja komma och ha en föreläsning i mina barns klass om kost och motion. 

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!