Dom andra

12 mars, 2016

Ibland tänker jag på hur jag ser ut när jag springer, alltså hur jag klär mig. Jag är inget modelejon direkt och anser väl egentligen att det inte spelar någon roll hur man ser ut när man tränar. Men ändå känner jag mig ibland så hjälplöst töntig. I alla fall så här års, under sommarhalvåret är det ju bara shorts och t-shirt som gäller.

Jag var länge motståndare till att springa i tights till exempel, men har nu krupit till korset och insett att det är det skönaste alternativet när det är för kallt för kortbyxor. 

Mina skor är neongula. Jag har fått dom av en kompis och det är det skönaste paret jag har haft men det svider i ögonen när jag tittar på dom, oavsett hur många lerpölar jag försöker springa i. 

Jag har en väst också. Superfult plagg men också rätt praktiskt. Den är svart men det står i Svea Rikes Grundlag att inga träningsplagg får tillverkas utan att ha skrikfärgade detaljer. Så dragkedjorna och tyget i halsen matchar skorna. Två minus blir inte plus i det här fallet.

Sen har jag fingervantar också. Ett plagg jag avskyr eftersom jag är en tumvantekille. Fingervantar är för golfspelare och inbrottstjuvar.

Nu senast när jag sprang till Farsta för att simma hade jag även en midjeväska med simgrejerna i; opraktiskt eftersom det skumpar och far men jag har inte heller lust att köpa en liten ryggsäck. 

Och där finns en delförklaring till varför jag ser ut som jag gör: alla kläder och all utrustning jag äger är sånt som jag har fått på något sätt; jag har liksom ingen lust att köpa en tröja när jag redan har en ful men funktionell historia som jag fick efter något lopp. 

En annan delförklaring är nog att även om jag skulle vilja konsumera mig ur det här dilemmat så tvivlar jag på att det ens GÅR eftersom allt bara verkar finnas i svart och/eller neon. Skor finns bara i regnbågsfärger. 

Det kunde väl ha varit värre. Jag kunde även ha haft keps, solglasögon, feta hörlurar, iPhone på armen, kamera på magen och vätskebälte runt midjan. Och vem vet, så kanske det blir till slut. Jag skulle nog inte vara den första minimalisten som gått från att stå skeptisk vid sidan om och skakat på huvudet åt prylhysterin, för att sen så småningom själv sälla sig till den skaran i takt med att prestationen förbättras. 

”… och priset vi betalat för att klassas som elit var att vi blev som dom andra.”

 

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!