En löparkompis. Varför? Därför!

13 mars, 2016

När jag skriver här så skriver jag alltid i vi-form när jag berättar om min löpning. Varför gör jag det? Jo, för jag springer aldrig själv. Igår gjorde jag det, ett av få undantag. Det var inte roligt. Nu ska jag berätta om min andra hälft, nej inte min man, utan min löparhälft - Mia

Mia och jag lärde känna varandra genom gemensamma vänner. Det var på en vanlig, traditionell och mycket trevlig kräftskiva i augusti 2014 som vi kom att prata med varandra. Det ena ledde in på det andra och vi fann ganska snart att vi båda gillar att springa, vlket fantastiskt gemensamt intresse! Vi fann också att vi båda inte springer så mycket på vintern då det är mörkt ute och dåligt väder. Vi bytte kontaktuppgifter (tack Facebook!) och tre dagar senare sammanstrålade vi i korsningen som lägligt ligger en minut från våra respektive hus. Det visade sig nämligen att vi bor så nära varandra att vi ser varandras hus. Vi sprang våra första rundor, vi kände lite på varandras sällskap och vi fann att vi gillande det. Två löprundor i veckan blev till tre. Rundorna utökades längdmässigt och kvalitetsmässigt. Vi lade till intervaller, långpass m.m. Vi har inför något vi kallar "veckans djur". Detta förekommer inte så mycket på vintern men desto oftare under vår-sommar-höst. Djuret får oss stanna upp och antingen njuta (en fin fågel) eller skrika (en orm!). Vi är ganksa fega båda två och nästan alltid är det någon av oss som skriker/hoppar/skuttar till för något som egentligen inte är något att reagera över. Och så skrattar vi åt oss själva. Vår löpning följer inget schemauplägg utan vi brukar bestämma tidigt under veckan hur resten av veckan ska se ut. Vi försöker få med någon typ av styrka och ett längre pass på helgen. Det viktigaste av allt är att träningen blir av och det blir den!

Vad ger det att ha en löparkompis:
- Kontinuitet. Vi bestämmer vilka dagar vi ska springa och så håller vi på det. Än så länge har ingen av oss vågat dra sig ur pga dåligt väder... 
- Vi blir starka tillsammans. Även om jag håller ett lägre tempo när jag springer med Mia än när jag springer själv blir jag bättre och starkare. Men när vi springer intervaller är Mia snabbare än jag. Det får mig att kämpa extra mycket (men jag kommer aldrig förbi henne, grrr). 
- Säkerhet. Jag springer aldrig själv och det ger mig en trygghet. 
Uthållighet. Man pressar sig alltid lite mer när man är två.
- Socialt. Jag har fått en väldigt fin <3 vän genom mitt intresse för löpning.
- Pepp. Vi stöttar varandra. Är den ena trött eller sliten kan den andra säga ett uppmuntrande "kom igen" eller "kämpa på" som gör att man orkar lite till. Är vi i dåligt skick båda två brukar vi peppa oss med att "detta är rundan som gör att vi blir starka". 

Blir du sittande hemma pga att det regnar, är mörkt eller om du bara har en massa andra dåliga ursäkter för att inte träna - skaffa en Mia!! 

//Linda

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!