Allting har en början.....

30 mars, 2016

Allting har en början, så även för mig.
En dag bestämde jag mig, att nu tusan är det dags att göra
något åt situationen.

Efter att ha levt som ensamstående med min son från att han bara
varit några månader,(idag är sonen 9 år) tills för ca 4 år
sedan då jag träffade min sambo, så var det stundvis
stressigt.

Att tänka träning efter arbetstid var svårt eftersom
sonen behövde mig.
Vid min 40-årskontroll blev jag totalt utdömd.
Den fina stjärnan man skulle få såg ut som
kantstötta taggar.
Så var det.
Jag var kantstött efter långvarig stress som bidragit till
att jag var tvungen äta blodtryckssänkande medicin.
Då bestämde jag mig för att göra något åt sistuationen.

Jag började springa, inga långa sträckor. Blev ca 3 km.
Inte fort, men jag sprang.
Och hela den sommaren sprang jag varenda dag,
min 3 kilometers runda.
När semestern var slut fortsatte jag att springa.
Sträckorna blev längre och längre.
Efter 6 månader var läkaren så nöjd över resultatet så
han valde att ta bort min blodtrycksmedicin.

Jag har hunnit delta i några lopp, lokalt men även två
Göteborgsvarv samt tre Lidingölopp.
Har även deltagit i 6-timmarslopp på Rovön här i
Skellefteå där man ska springa
så långt man orkar under 6 timmar.
Jag stannade efter att ha springit 3,5 mil
på tiden 3 timmar och 30 min.
Sen fick jag betongben.

Jag springer inte fort.
Men att jag gör det är stort för mig, kanske större än
Vad någon kommer att förstå.

När jag var ung så tränade jag och tävlade i friidrott.
60 m, 100 m, och längdhopp var mina grenar.
Ibland gav jag mig på något 800m lopp.
Vi d 17 års ålder tog det stopp.

Min familj, mina föräldrar och syskon befann oss på
en semesterresa i Florida.
Vi hade hyrt en hyrbil och på väg tillbaka till hotellet
i Fort Lauderdale efter att besökt Disneyland och
Epcot Center så körde en drogpåverkad portugis över
på våran vägbana och vi frontalkrockade i West Palm Beach.
Jag blev svårast skadad.
Krossfrakturer i ryggraden som tryckte på ryggmärgen.
Känselbortfall i båda ben.

Blev transporterad till Jackson Memorial Hospital i
Miami där läkare opererade mig i över tolv timmar.
Man tog benbitar från ena höftkammaren och ersatte de
söndertrasade kotorna samt att de stelopererade ryggen.

Successivt återfick jag reflexer i fötter och en lång
rehabilitering följdes.
Fick lära mig allt på nytt, från att sitta upp själv,
lära mig gå på nytt, ta sig till toa......

Fick träna gång i en sjukhuskorridor med ledstänger
på sidorna, drog mig fram, föll gång på gång.
Gav mig inte, bestämde mig att jag skulle fixa detta.

Efter en månad fick familjen åka hem till Sverige,
blev hämtade av SOS Danmark.
Sedan följdes sjukgymnastik o bassängträning dagligen
då jag kom hem till Sverige.

Inom mig har jag alltid tänkt; Jag fixar detta!!
Idag är det ingen som ser på mig vad jag har gått igenom.
Jag rör mig obehindrat.
Däremot lever jag med stelhet i ryggen pg a
steloperationen samt att jag fortfarande har viss
känselbortfall i vänster lår.

Mitt mål är inte att bli snabbast,
mitt mål är inte att vinna medaljer.

Jag springer för att jag kan.
Jag vill försöka motivera andra att börja springa.
Kan jag så tror jag att andra också kan.
Det mesta går - det sitter mest i huvudet.

Man måste bestämma sig och man måste tycka
att det är roligt.

Jag kommer att skriva om min träning, min motivation
och drivkraft.
Och kanske kan få någon annan att ta sig över
tröskeln o hitta glädjen med löpning.

Jag skriver inte för att jag vill höja mig själv till skyarna.
Jag skriver för att jag vill få andra att förstå att vi alla
har olika förutsättningar.
På vilket sätt vi gör det, och om vi gör det, så gör vi det
förbaskat bra och därför tycker jag att alla som tar sig
iväg på ett träningspass
förtjänar en klapp på axeln och kan få tillåtelse att känna;
Jo, jag är stolt över vad jag åstadkommit.

Solsken och en massa pepp till er




 

 

 
Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!