Jag - en triathlonist

21 april, 2016

Kom att prata med en kollega om träning imorse och ganska fort kom det ju fram att jag tränar simning, löpning och cykling.
-Jaha, du är en triathlonist!
- Ja, triatlet.
-Jaha, är det så det heter.
Jag funderade lite på det under dagen och hon hade rätt. Man hamnar i "-istlägret" ganska fort när man pysslar med triathlon. Som i beroende. Sporten är grymt beroendeframkallande.
Det är en idrott som kan tränas hur mycket som helst, på gott och ont. någon gren går så gott som alltid att träna: trött i benen? Simma. Trött i överkroppen? Spring eller cykla. Trött
i bål? Cykla. Bara sliten? Simma eller cykla i återhämtningssyfte.

Jag älskar dopaminet efter ett träningspass och får en dos 11-12 gånger i veckan. När jag är ensam hemma efter ett träningspass sitter jag ofta och bara tittar ut genom fönstret på vår altan. Det händer oftast absolut ingenting där men endorfinerna och dopaminet låter mig bara sitta där, trött och belåten.
Problemet är såklart att det inte finns tid att träna så mycket som man vill om man inte är proffs.
Och det är en fin linje mellan självuppfyllande och självisk. Oerhört fin, ibland finns den inte ens, de två sakerna går ihop.
Jag hoppas att de inte krockar alltför ofta, jag försöker alltid träna där det gör minst skada på familjetiden.

Det känns rejält i kroppen de dagar då träningen uteblir. Jag har nog inte haft träningsuppehåll mer än en dag som längst sista halvåret, kanske två någon dag och det märks fort.
Första dagen efter vila brukar jag vara överenergisk, framförallt i huvudet där det går oerhört fort och jag är kreativ på jobbet för att krascha hemma.
Men blir det flera dagar känns det att det är kemiskt fel i kroppen som antagligen kan liknas vid lätt abstinens av nån tyngre drog. Något jag gissar att väldigt många konditionsidrotter, men även andra som idrottar, kan känns igen.

Jag - en triathlonist

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!