Mörkt möte med clownen

25 april, 2016

Nattlöpning. En härlig upplevelse. Jag är fruktansvärt mörkrädd och första gången jag sprang i mörker, var av lite misstag. Jag höll på att rehabilitera min häl som jag skadade nån månad innan NY marathon. Jag skulle på vårkanten några månader senare springa max 2 km i lugnt tempo för att känna in löpsteget och hur fot och kropp reagerade. Det var skymning och jag hade en bekants ord ekande i skallen- det är ju härligt att springa själv i mörker, det är ju bara jag ute, inga andra är ute och springer i skogen. Och jag skulle ju bara springa i lugnt tempo 1 km fram, vända och springa tillbaka. När jag kommit min kilometer, så kändes det så härligt i hela kroppen, och jag var ju försedd med världens minsta nödbelysning- cykellampa för citytrafik. Jag, min lilla lampa och en enorm glädje fortsatte springa rakt in i skymningen, orädd, glad in i själen, min fot höll! 

Det blev mörkare och mörkare. Faktiskt helt kolsvart, min lilla citycykellampa gav mig hjälplig ledsyn. Alla ljud tystnar i skymningen, men ökar när något väl hörs. Små prasslande fåglar höll på skrämma ihjäl mig, alla mina sinnen förstärktes så lukter av blöt skog kom i mina näsborrar, och hjärnan började spöka. Alla läskiga filmer började spela upp i huvudet. Stegen ökade i takt med rädslan, om jag överhuvudtaget hade nån uns tanke över att känna hur min fot kändes, så kommer jag inte ihåg det. När jag hade en liten bit kvar av min runda som jag snabbt räknade ut blev 7,5 km, så mötte jag mitt i skogen, mitt i kolsvarta skogen- en människa. Med min dassiga lampa så var han i gråskala, men i min rullande film, blev han clownen i filmen "Det". Jag har aldrig sprungit så snabbt så långt med så mycket rädsla. I 3 km höll jag en fart på medel 3,20. Snacka om att kroppen kan prestera under rädsla, även om man inte är tränad för att klara av det för tillfället. Ändå fast just den här löprundan slutade lite oväntat och jag var dörädd, så är det ändå en sån charm med kväll/nattlöpning, gärna i sällskap så man lätt kan ropa/höra sin kompis. Jag hjälplöpte med min sambo under hans TEC100 lopp för 2 veckor sedan, nu med ordentlig bra pannlampa såklart, mer planerat och utan att vara rädd för en clown. Den känslan, att springa i en tystnad, mitt i skogen, lukterna, friskheten, stillheten och känslan att springa i en rund tunnel för ljuset ger det ljuset Fantastiskt. Tänk om jag inte var så mörkrädd, då skulle jag kunna tänka mig bli nattlöpare, med glädje. Jag mot och med världen i en helhet.

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!