Tävlingsrapport TEC 100 2016

2 maj, 2016

Nu har det gått det gått två veckor sedan TEC 100. Vad hände och hur gick det? Jag tänkte försöka summera loppet och försöka få fram essensen av min upplevelse.


 


Oftast innan ett lopp börjar tankarna fara, jag borde ha tränat mer, hur ska det gå mm? Den här gången var det faktiskt annorlunda. Jag kände att träningen sedan nyår hade gått riktigt bra, med flera mängdmilsveckor. Mentalt var jag på topp i och med det, samt att jag hade flera tydliga och realistiska mål med tävlingen. Målen var tydliga och enkla, klara loppet och att sätta nytt personligt rekord, med tanke på träningen innan. I och med den helheten kände jag mig förberedd.


 


Som vanligt hade jag sällskap med Stefan till tävlingen, vi skulle ju även ha sällskap under tävlingen. Inombords fanns ett lugn att detta skulle bli en riktigt bra tävling, men visst, jag kände av tävlingsnerverna. Vi kom till tävlingsområdet i god tid, av erfarenhet blir det stressigt i alla fall att få ordning på utrustning. Det var många bekanta där som man växlade några ord med. Det passerade några 200-mileslöpare som varvade. De hade startat dagen innan klockan 10, så de hade hållit på nästan ett dygn redan. De såg lite trötta ut, med all rätt! Träffade på Henrik, den andra pacern till Marcus under Badwater förra året. Det blev att skicka en gemensam hälsning till Marcus. Före start var det en sedvanlig info från tävlingsledningen om loppet och banan. Det skulle vara torrt i skogen, skönt.


 


Startskottet gick 10.00 och nu bar det av! Både 100- och 50-mileslöparna startade samtidigt, vilket gjorde att farten första kilometerna var hög. Jag och Stefan försökte komma in i vårat tempo, men det var svårt. Vi vet att första varvet alltid går för fort, man hänger på alla andra, tävlingsnerver samt att det går ju så lätt när man fortfarande är fräsch. David, en av tävlingsarrangörerna slog följe med oss och vi snackade en hel del om stort och smått. I princip första 4 kilometrarna går på asfalt, motionsspår och promenadväg och är utan backar. Efter det går man in i skogen. Där är det en blandning av mestadels stig och motionsspår. Första varvet gick fort, för fort. Vi reflekterade över detta under hela varvet, men konstaterade att så fick det bli. Man åker med i den allmänna farten, tävlingsnerver samt att man känner sig pigg i benen. Vi bytte flaskor vid varvningen och gav oss iväg på nästa varv. Nu hade startfältet dragits ut och vi började på något sätt hitta vår plats. Nu försökte vi medvetet sakta ner men det gick inte så bra, ett hyfsat snabbt varv igen. Under tredje varvet fick jag känning i båda knäna, inte allvarligt men irriterande. Även lite skav på en fotknöl började kännas. Stefan kände även han av ett knä. Vi försökte fortfarande att springa långsammare. Vi stånkade på i spåret och hade det ganska så trevligt. Efter varv fyra hade vi som plan att trycka i oss en burk energidryck och ta en gåpaus i början av varvet. Under det kommande varvet kände jag att knäna inte gillade höga farter. Även skavsåret började göra ont och insåg att jag måste fixa det vid nästa varvning. När det var ca 3-4km kvar till varvningen deklarerade Stefan att hans knä gjorde ont. Ok, tänkte jag, vi går lite. Han ville att jag skulle springa vidare  utan honom, han skulle bryta. Försökte förmå honom att fortsätta, men har man ont i ett knä och det är över 100km kvar är det lååångt kvar. Efter lite diskussioner släppte jag till slut honom och stack iväg själv. Vid varvningen tejpade jag foten och under tiden kom Stefan också. Med ett visst vemod stack jag ut på nästa varv. Nu började min motivation svikta, vi hade ju planerat att vi tillsammans skulle göra ett kanonlopp. Vid nästa varvning blev det att tejpa skavsåret mer, det gjorde fortfarande ont. Ok, nu var det att stålsätta sig, efter detta varv hade jag kommit halvvägs. Låren hade tagit för mycket stryk insåg jag och började bli stel i dem. Insåg också att skulle jag genomföra hela loppet måste jag slå av på takten, vilket jag gjorde. Kastade alla tidsmål och gnuggade på pannbenet.


 


Äntligen hallvvägs! Någon frågade i målområdet hur det var så svarade jag att jag hade ont i benen. Det gjorde att flera funktionärer (kompisar, ni vet vilka ni är) började håna mig. Till råga på det så träffade jag på Henrik, som det visade sig hade brutit efter 5 varv han också! Även han gick på mig. Han hjälpte mig med att fylla flaskor och andra göromål. Beställde fram en sax och klippte bort en bit av skon så jag slapp skavet. Blev även erbjuden benmassage av en som för 1minut sedan berättat tydligt att man inte gick gnälla över lite muskelstelhet. Hon gick loss på mig och det kändes skönt att bli omhändertagen. Hela stoppet gnällde jag ut min brist på motivation, stelhet, skav, uttråkade sinnet och säkert massa andra saker. Men när jag åter igen började lunka på analyserade jag den kvarvarande delen av loppet och började dela upp varje varv i olika segment och tog ett segment i taget. Den uppdelningen fungerade riktigt bra. Fick lägga in mer och mer gångpauser men det bekom mig inte, jag hade som enda fokus att genomföra loppet. Såg hela tiden bara ett varv i taget utan att försöka titta på helheten som var kvar. Jag joggade merparten av varven om än långsamt, varje varv. De i varvningen kan nog bara att hålla med att efter stoppet vid 7 varv bara var positiv. Visst, när någon frågade hur det kändes så var jag ärlig och konstaterande berättade hur det var utan gnäll.


 


Så äntligen kom jag i mål efter 14 varv eller 161km! 20:39:25 stannade klockan på. Tidsmässigt så var det ett bakslag för mig, nästan 3 timmar sämre än mitt pers på distansen. Men det jag tar med mig från loppet är hur jag hanterade både de fysiska och mentala motgångarna.


 


Vad kunde jag gjort bättre eller annorlunda? Det jag kommit fram till som jag tror påverkade var två saker. Till att börja med farten. Vi borde kanske ha lagt oss på ett lugnare tempo från början för att inte slita ut oss. En andra sak som jag har misstankar om är mitt skoval. Det kan eventuellt vara så att jag skulle ha använt skor med mer dämpning i och med att stor del av varvet bestod av hårt eller relativt hårt underlag. Det kan ha gjort att benen fick ta en del stryk. Båda punkterna är egentligen bara spekulationer utan egentlig substans i. Och visst i varvningen var det varmt och trevligt, vilket gjorde att jag inte direkt skyndade mig därifrån när jag sprang ensam. Jag skyller inte ifrån mig, jag var helt enkelt inte bättre än så här… Har sagt till mig själv att 100 miles på "rundbana" får vänta ett bra tag nu, mera upplevelselöpning! Får de hur länge det håller….

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!