Vy från ett luftslott

9 maj, 2016

Då var årets första lopp avklarat, Wings for life i Kalmar. Trevligt event och så men min egen prestation levde inte upp till förväntningarna. Här kommer en lite längre rapport för den som orkar.

Redan kvällen innan loppet slopade jag målsättningen som jag skrev om i förra inlägget, att försöka hålla 4 min/km och därmed slå inofficiellt pers på maratondistans. Dels insåg jag att det inte skulle kännas som en "riktig" tid, dels misstänkte jag att det tempot skulle bli för tufft för min nuvarande form.
Jag hittade också en kalkylator på nätet som räknade ut hur långt man skulle komma på en viss fart och såg att ett tempo på runt 4.15 skulle räcka rätt långt, över fem mil.
Och det var också i den farten vi la oss rätt snart, jag och min polare Fred. Lite snabbare i början men sen låg vi rätt behagligt i en liten klunga över bron och fortsatte att mala på söderut på Öland. Efter drygt två mil fick jag feeling och ville göra en liten utbrytning för att springa själv. Lyckades få en liten lucka och låg då fyra i loppet. Dom tre som låg framför såg jag inte skymten av, dom måste ha pinnat på rätt hårt. Men efter bara några kilometer, vid ett vätskestopp, kom klungan ikapp och det var till att rätta in sig i ledet igen.
Det var inte helt lätt, framsidan på låren började protestera och ha sig, och jag fick släppa förbi en 7-8 pers, dock inte Fred.

Vill minnas att jag passerade 30 km på 2.05 men då hade jag mer eller mindre gått in i väggen och stapplade fram i 5.15-tempo eller så. Att sätta sig ner vid vägkanten och invänta bilen är ju inte ett alternativ, det är bara att tugga på, fortsätta nöta solvarm asfalt och hoppas att inte få se Fred komma inknappandes. Det gjorde han lyckligtvis inte, istället dök bilen upp runt maratonpasseringen. Då blev det liv i liket. Som ett stressat rådjur i ett strålkastarljus sprang jag framför kofångaren i 3.30-tempo i kanske en kilometer, innan jag fick kasta in handduken.

Det slutade med 43.1 km på 3.13 (exakt lika lång tid tog bussresan tillbaka över Ölandsbron, har ni hört talas om reversibla körfält, Kalmar?), 4.30/km i snitt, vilket räckte till en tolfteplats.
Istället för att kapa 10 minuter på min maratid så sprang jag alltså tio minuter sämre än i fjol. Det hade så klart varit smartare att lägga sig i säg, 4.20-tempo från början och sprungit i en jämn fart, men jag jobbar inte så, jag tar det lite som det kommer.
Den senaste tidens myckna cyklande i kombination med för lite distanslöpning och en stekande sol tog ut sin rätt i går. Det fanns inget utrymme för den typen av odisciplinerad löpning, jag är för dålig för det.

Jag har lätt för att såga mig själv efter en sån här insats, men jag är också medveten om att det är tidigt på säsongen och grejen med det här loppet var att ha ett tidigt mål att sikta på för att komma igång med träningen. I fjol var det första loppet Göteborgsvarvet och det sprang jag på blygsamma 1.27, en tid som jag hade slagit lätt i går om det hade varit halvmara som stått på menyn. Så det finns väl hopp om att sommaren ändå kan bli helt okej vad det lider. Härnäst väntar Stockholm triathlon i början på juli, då kanske jag har lite mer nytta av mina cykelben.

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!