Asfalt, terräng eller löpband?

10 maj, 2016

Efter en intensiv vecka fylld av utbildning och frånvaro från hemmet inser jag att det ibland kan vara svårt att hinna med ett träningsprogram. Nåja, nu är rektorsutbildningen avklarad och firad ordentligt både i Sverige och i Portugal så nu är det dags att komma i form inför loppen som närmar sig. Måndagen den 16 maj är det dags för Vårruset men just nu känns det som ett träningspass med en massa träningskamrater.

Även om jag har missat en del intervallpass under de senaste två veckorna har jag hunnit med, prioriterat, långpasset på helgerna. Under det sista långpasset funderade jag över löpning på asfalt, i terräng eller på löpband.

Min löparkarriär började jag på löpbandet på gymmet för mer än 10 år sedan. Till slut var det en man på gymmet som frågade varför jag sprang på bandet när jag lika gärna kunde springa ute när det var så fint väder. Det hade jag inte något bra svar på och jag hade fram till dess inte sett mig som en löpare utan jag sprang på bandet för att variera min träning och då främst min träning på gymmet.

Jag började så smått efter det inse att löpning sker bäst i utemiljö och då började jag löpträna i Hemlingby, ett friluftsområde med fina banor, elljusspår och rena terrängspår. Det är fina spår och ibland doftar det gudomligt. Problemet för mig när det gäller terräng är att jag inte kan springa där jag inte hittar och när jag springer i kända spår blir det till slut tråkigt för jag vet hela tiden vad som kommer, vilken backe som är kvar o s v.

Under hela vinterhalvåret springer jag i stan på asfalt eftersom ”mina” spår är fulla av skidåkare eller inte framkomliga alls. Egentligen borde asfalt inte vara något för mig då jag väger för mycket, inte vill se allt för långt framåt utan föredrar krokiga vägar som jag inte vet vart de leder mig. Konstigt nog klarar mina knän av asfaltslöpning och jag som inte har något lokalsinne upptäcker hela tiden nya platser i en stad där jag har bott i 52 år. Det är fascinerande det! En annan sak som fascinerar är ibland kan jag inte gå för att det är för halt men så fort jag börjar löpa går det alldeles utmärkt. Förklara det den som kan!

I helgen var det då dags för mitt långpass och det genomfördes i Portugal på löpbandet. Att springa så lång tid på ett löpband med utsikt över poolen kändes lite märkligt. Det bästa med löpbandet är att jag kan ställa in hur fort jag vill springa och så går bandet så fort så länge som jag inte ändrar det. Det är det absolut bästa.

Jag inser/anser att alla varianter har sin speciella tjusning och att ha förmånen att kunna välja om jag vill springa på ett löpband, i ett terrängspår eller i på asfalt i en stad som är trygg gör mig verkligen priviligerad.  

 

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!