Hänsyn

21 maj, 2016

Råkade ut för ett väjningsdilemma deluxe i dag. Jag sprang på strandpromenaden längs med vattnet i Hammarby sjöstad och mötte en annan joggare. Ingen av oss höll något vidare tempo men vi var på rak kollisionskurs med varandra i långsam hastighet. Ingen ko på isen tänkte jag, det är ju bara att jag håller höger här så som normala människor gör så finns det oceaner av utrymme för oss att mötas på. Problemet var bara att jag inte mötte en normal människa. Han tänkte nämligen exakt likadant, fast tvärtom. Han sprang åt sitt vänster och så blev det att vi tvärstannade framför varandra invid träräcket ner mot vattnet och blev stående så. 

— Hoppsan, sa jag.

— Ja hur blev det här, frågade han och lutade sig nonchalant mot räcket. Som om han inte hade några som helst planer på att springa vidare utan tänkte stå där en stund.

— Har vi inte högertrafik? undrade jag och tog ur hörlurarna.

— Men man går på vänster sida av vägen, kontrade han. 

Vi bara såg på varandra, båda lika oförstående till den andres beteende. Jag fick inte fram några ord utan satte bara i hörlurarna igen, rundade honom till vänster och sprang vidare. Så vitt jag vet står han där fortfarande med ett nöjt flin på läpparna. 

Jag undrar så mycket över den här mannen. Hur ser en vanlig löprunda ut för honom? Hur många liknande situationer måste inte uppstå varje gång, i denna stad som fullkomligt myllrar av löpare? Gör han likadant i andra situationer? På trottoaren inne i stan? När han möter någon med kundvagn i affären, håller han envist vänster även då? Det är såna frågor som fyller mig en lördagskväll som denna, som jag bittert ångrar att jag inte ställde till honom när jag hade chansen. Hoppas att jag möter honom igen för jag undrar verkligen.

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!