Dagen D - Race report!

23 maj, 2016

Plötsligt var den där. Dagen som jag har längtat efter ganska länge. Den 21 maj 2016. Göteborgsvarvet. Gör dig redo för ett långt inlägg.


Om du har följt mig här på bloggen ett tag så kanske du vet att detta lopp har varit mitt största och hittils enda mer seriösa mål för i år. Förra året sprang jag för andra gången, fast jag var skadad. Jag njöt ändå, men det var nog inte så smart. För det tog många månader innan jag blev kvitt problemet med min hälsporre. Hur som helst så bestämde jag redan vid målgång förra året att jag ville göra om det. Utan skada. Revansch.

I mitt andra blogginlägg här på Allt om Löpning skrev jag om tankarna kring målsättningen. Jag har reviderat planerna och förväntningarna flera gånger om. Det har fortsatt gått både upp och ner med träningen och den senaste månaden har det knappt blivit någon löpning alls. Inga långpass. Så sisådär två veckor innan loppet så bestämde jag att jag inte fick ha för höga krav och förväntningar på det hela.

Men jag hade fortfarande en hemlig förhoppning om att komma i mål på under 1:50. Min absoluta skamgräns tyckte jag låg någonstans vid 1:53 (förutsatt att inget allvarligt skulle hända såklart). Det var otroligt skönt att ha en lugnare inställning inför loppet. Till slut blev jag såklart lite pirrig och nervös ändå, men inte alls lika mycket som jag brukar bli.

I fredags tog jag tåget till Göteborg och checkade in på mitt hotell som låg ett stenkast ifrån Scandinavium. Jag kom fram för sent för att hinna hämta ut nummerlappen den kvällen, men det fanns gott om tid till det på lördagen. Jag sov ok och kunde njuta av frukosten (alla andra gånger jag har sprungit större lopp har jag haft ganska svårt att få i mig ordentligt med frukost på grund av nerverna). Nummerlappen hämtades utan krångel, jag köpte en shot rödbetsjuice och sen bar det av till startområdet. Jag var ute i god tid.

Jag skulle starta i grupp 6, strax innan halv två, men jag var redan på plats två timmar innan. Kunde börja ta in stämningen och kollade runt på de olika områden. Det såg precis ut som jag mindes och det kändes bra. Sedan upptäckte jag att det erbjöds gratis fotmassage. Såklart tog jag chansen. Bestämde mig också för att springa så lätt som möjligt. Ingen telefon, ingen väst, inga halvlånga tajts. Bara shorts och en kortärmad t-shirt. Är det race-dags, så är det race-dags!


Efter lite slappande var det dags att lämna in överdragskläderna och att bege sig mot startområdet. Jag hade räknat ut att det skulle passa bra med ungefär en halvtimmes jättelugn uppvärmning. Jag visste från förra året att jag precis skulle hinna heja på eliten, som passerar ganska nära bakom startområdet kring tio över ett. Det är ju helt magiskt och osannolikt vackert vilken fart 'riktiga löpare' håller... (Alltså, vinnaren sprang in på UNDER EN TIMME!!!)

Jag joggade tillbaka, körde några korta fartökningar och helt plötsligt var det dags för min grupp att starta. Jag hann knappt uppfatta att jag faktiskt var i gång, men jag lyckades precis trycka igång min klocka. När jag tränar så har jag alltid klockan på, men jag försöker inte titta så mycket på den. Det är mest för att kunna se efteråt hur det gick. Men när jag springer lopp så känns det tryggt med klockan - framför allt under de första kilometrarna - så att jag kan se att jag inte går ut för snabbt i början.

Tanken var att kroppen fick bestämma farten, men helst inte mycket snabbare än femminutersfart. Det gick snabbare. Naturligtvis. Mitt mantra under de första kilometrarna blev 'lugnt och kontrollerat Sigrid, lugnt och kontrollerat!'. Jag nådde första bron. Det var lite brantare uppför än vad jag minndes, men det var inga problem. Fortsatte med mitt mantra och kände mig stark. Jag började räkna. Och tänkte 'Om det här håller, så har jag ta mig sjutton chans på att komma in på 1:45 i alla fall!'.

Sedan kom den delen av banan som är plattast men som jag tycker är svårast ändå av någon märklig anledning. Jag ändrade mitt mantra till 'snyggt och kontrollerat Sigrid, snyggt och kontrollerat!'. Jag behövde koncentrera mig mer och det hade blivit mycket varmare än vad jag hade räknat med. Men det kändes fortsatt bra ändå. Drack min första klunk vatten vid en vätskekontroll kring tolv kilometer. Så kom den andra bron. Som jag längtat efter. Jag vet inte varför, men jag gillar att springa över broar även om det blir tungt. Hela tiden försökte jag hålla koll på kilometerskyltarna och stämma av mot min klocka. Det såg fortfarande bra ut.

Men loppet börjar ju först på riktigt efter den andra bron. Framför allt om man inte har sprungit lika många långpass som man hade tänkt sig. Jag fick ändra mitt mantra. Det blev lite hetsigare stämning både i mitt huvud och runt omkring mig på grund av trängsel... 'Om du inte tappar för mycket fart nu, så kan du komma in på en jättefin tid! KOM IGEN. HÅLL FARTEN! Kämpa! Ge inte upp. HÅLL FARTEN!'.

Jag höll inte farten riktigt. Avenyn är en lömsk jäkel. Svagt uppför, mycket trångt, kullersten och spårvagnsspår. Men till slut fick man runda statyn och där bjöds det på vatten igen. Jag stannade en kortis och drack en mugg. Sen bjöds det på ljuvliga svampar. Gud vad skönt det var att torka sig om pannan och att låta kallt vatten rinna ner längs ryggen.

Fyra kilometer kvar. Benen kändes tunga men jag lyckades tvinga dem att fortsätta. 'Herregud, det är bara fyra kilometer kvar Sigrid. Du kommer att fixa det! HÅLL FARTEN DÅ! Bara tjugo minuter till i den här farten. Det är ingenting. Det kommer vara värt smärtan! Mot 1:45! HÅLL FARTEN!'.




Det var inga vackra avslutande kilometrar. Men jag tappade inte mer. Flåset kändes märkligt nog fortfarande hyfsat ok. (Förmodligen lät det dock allt annat än hyfsat ok). Och den sista kilometern orkade jag pressa farten lite till fast låren brann.

När jag passerade mållinjen så började jag fulgrina av lättnad och stolthet. Jag hade fått springa ett lopp igen. Det hade gått bra. Bättre än vad jag hade hoppats på när jag startade. Det kändes stort. Mycket känslor. Den enda gången jag upplevde samma häftiga reaktion var när jag kom i mål på mitt allra första maratonlopp. I'm back!

Tack foten, tack vaden, tack kroppen. Tack Göteborg. Tack publiken och alla som hejat. Både ni som känner mig och ni som bara hejar för att det är kul att titta på dårarna. Så känns det att komma i mål på en tid man inte riktigt vågat tro på längre. Jag var säker på att jag hade kommit in på 1:45 eftersom min klocka visade 1:44:26. Lägg på en minuts felmarginal (för det brukar behövas) och det skulle fortfarande vara en bra bit under 1:46. Underbart!



När jag väl hade hämtat ut mina värdesaker och överdragskläder var det mamma som hade skickat det första meddelandet och skrev att jag hade kommit in snabbare än i fjol. 1:44:19. Vilken lycka.

Innan jag tog mig tillbaka till hotellet var jag så fräck att jag passade på och bjöd mig själv på dagens andra gratis fotmassage. Ljuvligt.

Det enda jag kunde gjort bättre just igår var att dricka mer. Både innan och under loppet. På kvällen och natten fick jag världens huvudvärk, som inte gav sig förrän jag fick tag i huvudvärkstabletter nästa morgon. Det var helt klart på grund av vätskebrist.

Ja, och så får väl min middag inte högsta poäng heller... Jag köpte en stor påse chips, en ölkorv en en Corona på ICA som jag nyttjade i hotellsängen. Orkade aldrig ta mig ut på stan för en riktig middag. (Jag äter aldrig i sängen! Och jag gillar inte öl i vanliga fall. Och jag brukar välja vegetariskt nästan alla andra dagar på året... Man blir förvirrad av att springa lopp :-D) 



 


PS Bilden med citatet är taget ur boken Jag sprang med Kenyanerna av Adharanand Finn. Det är det senaste tillskottet i min inspirationshylla, som jag överraskades med för knappt två veckor sedan (precis som min fina bloggkollega Malin Gilletmot). Jag slukade den på knappt två dygn och kommer läsa den många gånger till. En fantastisk berättelse, som länge har stått på min önskelista.

Taggar

Adharanand FinnGöteborgGöteborgsvarvetJag sprang med kenyanernarace report

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!