Att springa med eller utan lurar

27 maj, 2016

När jag började träna inför mitt första maraton så sprang jag ALLTID med musik i öronen och så använde jag min telefon som musikspelare. Det hände flera gånger på träning att någon ringde mig och så svarade jag bara. Mer eller mindre andfådd. Så jag gjorde detsamma på själva loppet. Sprang med musik alltså. Det roliga är att det ringde även då.

Min kompis som ville heja på mig trodde inte att jag hade min telefon med mig, utan att jag hade gett den till Magnus. Och hon ville kolla med honom var han skulle stå och heja, så att de kunde göra sällskap. Hon blev lika delar förvånad och smått upprörd när jag svarade :-D

Den senaste tiden har jag varierat mig lite mer när jag ger mig ut och springer. Det blir fortfarande mycket asfalt, men det har även blivit mycket mer skog. Telefonen är i princip alltid med på träning. Jag tycker det känns tryggt att kunna ringa eller ta bussen hem i fall något skulle hända till exempel. Jag väljer fortfarande gärna att springa med musik, framför allt när jag håller mig till asfalten, men jag har börjat gilla det ganska mycket att springa utan musik också, framför allt i skogen. 

Lopp springer jag från och med nu utan musik och telefon. Jag tycker det känns skönt att springa så lätt som möjligt och att höra hur mina fotsteg och andningen låter. Det känns mer på riktigt på något vis.

Första gången jag sprang Göteborgsvarvet så valde jag att springa med musik, för jag var så van att göra så. Musiken peppade massor i början men mot slutet tröttnade jag. Jag tyckte att det störde mina tankar. Jag verkar föredra 'tystnad' när det verkligen gäller och när jag ska koncentrera mig.

 

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!