En löpare är född

8 juni, 2016

 

Ja men hej på er!

Ny på stället som man är passar det väl bra att presentera sig en smula. Hör ju till vanligt hyfs om inte annat. Jag tänker mig att vi tar det från början, när jag föddes som löpare.

Sommaren 2011 gjorde jag en inventering av livet och kände att jag ville ha en förändring. Kom fram till att jag inte ville ha bilden av mig själv som en soffpotatis utan ville vara en aktiv person. I den vevan kom PT-systern med ett inlägg i debatten: Skulle vi inte ta och springa Göteborgsvarvet? Hon måste känt på sig att jag på något sätt var öppen för ett sådant drastiskt tilltag men hon var smart nog att lämna ämnet en tid. Kanske var min bleka nuna och stirriga blick en fingervisning om att hon fick gå varligt fram.

Några veckor senare tog hon upp frågan igen och jag hörde mig själv stamma fram ett ja och gick sedan in och anmälde mig. Det var en fredag. Hela den helgen var jag som i chock, vad hade jag gjort egentligen? Till saken hör att jag inte ens orkade springa 2 km vid den här tiden. Springa hade jag gjort tidigare. Ända tills jag drog på mig en skada och helt kom ur min mycket tillfälliga friskusperiod. Och då pratar vi om att jag lyckades klämma ur mig ett Vårrus á 5 km.

När väl anmälan var gjord var det bara att bekänna färg. För det finns inte i min värld att man anmäler sig och sedan inte genomför. För att jag skulle kunna genomföra fanns det mycket träning som behövde göras och samtidigt kunde jag inte bli skadad så det gällde att skynda fram långsamt.

Hela den hösten, vintern och våren sprang jag disciplinerat. Missade endast träningspass om jag var sjuk eller det blåste stormstyrka ute. Utöver det fanns det inte en enda godtagbar ursäkt i hela världen för att inte springa.

När så veckan innan Göteborgsvarvet började var jag nervös som få. Det var nu det gällde. En fd. soffpotatis skulle klämma ur sig en halvmara. Ja ni hör ju själva hur troligt det låter. Målet var att ta sig runt och jag hade gett mig fan på att jag skulle springa hela tiden. Utan undantag, annars kunde jag ju inte säga att jag hade sprungit Varvet.

Har jag väl bestämt mig så har jag. Vilket gjorde att jag höll på att dränka mig själv vid vätskekontrollerna eftersom det kan vara en smula utmanande att dricka samtidigt som man springer. Vid den tiden hade jag inte utvecklat metoden att slänga ur hälften av vätskan och sedan klämma ihop muggen till en pip för att kunna dricka medan man springer, det kom senare.

När jag väl kom upp för Margretebergsgatan och såg stadion flög fan i mig och jag började tokspurta. Det surrade i hela kroppen av overklighetskänsla, jag skulle klara det, jag var snart i mål! Väl inne på stadion insåg jag att målet var i andra änden och krafterna började ta slut. Hann tänka att fasen vad pinsamt det skulle vara om jag svimmade på raksträckan, 50 meter från mål. Det fick ju bara inte ske. Jag bet ihop och lyckades sega mig över mållinjen och hittade som tur var ett staket jag kunde hänga över och se lite cool ut brevid. Istället för att svimma på stället. Men vilken känsla!

På den vägen är det. Fick flera frågande blickar när jag fortsatte springa efter det. "Du har ju redan sprungit Göteborgsvarvet, ska du fortsätta springa?" Det är väl klart! Om jag har lyckats skapa en vana som bara ger mig positiva effekter ska jag väl inte tvinga mig av med den, vad är meningen med det?

Sedan dess har det blivit fyra Göteborgsvarv till, en Halvklassiker, Stockholm Marathon och ett antal millopp. För springa är bland det roligaste som finns!

 

Taggar

Göteborgsvarvetlöpningsoffpotatis

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!