Snabbdistans en sen kväll - bästa terapin!

15 juni, 2016

Idag kom jag hem relativt sent från jobbet, med en hjärna på högvarv och en seg kropp efter två dagar utan löpning och tre dagars försök att hinna jobba ikapp så mycket som möjligt innan semestern. Humöret var definitivt inte på topp. Middagen blev ännu senare och jag var allmänt trött.

Så därför tänkte jag först strunta i att springa. Sen ändrade jag mig. Också för att Magnus och jag just pratade om varför vi nuförtiden tränar mycket oftare än när vi var yngre. Svaret är ju rätt självklart. Man behöver jobba mer på att hålla kroppen frisk ju äldre man blir. Och framför allt så känner jag att jag mår så mycket bättre mentalt när jag har tränat. Det är ju som terapi varenda gång.

Så jag tänkte att bara jag ger mig iväg så kommer jag ju att märka direkt om jag orkar och har lust att fortsätta eller inte. Är jag verkligen för trött, ja då är det bara att ta en kort promenad och så är det fint det med. Men en lugn mil kanske är precis vad jag behöver, egentligen... Det kändes helt rätt idag att bara göra precis som man känner för. Inga måsten. Inget särskilt upplägg på passet.

Väl ute fick jag rätt bra fart nerför backen på en gång och då blev jag sugen på en kort och snabbare runda istället. Mot slutet blev jag omkörd av en rullskidåkare. När han vände och vi möttes igen fick jag lite uppmuntrande tillrop - bra tempo!

Och det hade han ju rätt i. Tror eventuellt att denna lilla runda gick lika snabbt som mina sex tusingar förra veckan?!



Jag mår hundra gånger bättre nu än innan. Och trenden håller i sig - som kvällsmänniska brukar mina snabbaste rundor just bli av sena kvällar.

Taggar

löpning som terapisnabbdistans

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!