Unnade mig

28 juni, 2016

Sådär ja, då var man tillbaka i saltgruvan efter en alldeles underbar minisemester som bjudit på både banditer och bubblor vid havet. Men vi tar det från början.

Ledigheten inleddes med fest på jobbet och på vårt jobb har vi inte lite halvdana fester där vi står i cocktailklänningar och rör i paraplydrinkar inte. Den här gången var det B-fest vilket innebär fri tolkning på temat. Jag hade lite beslutsångest kvällen innan då jag pendlade mellan att vara biker, beduin eller bordsuk men det slutade med att det blev bandit. Jobbarkompisen i bilen undrade om jag hade en rånarluva och visst hade jag det. Eftersom jag ville komma fram till festen utan att bli stoppad av farbror polisen tänkte jag att det var bäst att köra utan men väl på plats åkte den på.

 

Eftersom jag bor så ruskigt ocentralt brukar jag välja att köra vilket gör att jag kan pysa när jag vill utan att blanda in halva Hallands befolkning. Jag gillar den friheten. Det och att kunna gå upp kl. 08 dagen efter för att köra ett pass styrka och sedan vara färdigtränad när resten av familjen vaknar. När de väl kravlar sig ur sängarna med kuddstreck i ansiktet och simmig blick har jag varit uppe och lyft skrot så skjortan står rätt ut och känner mig urstark som orkar lyfta tyngre och stå i plankan längre för varje gång jag tränar.

På midsommarafton unnade jag mig bästa starten på dagen: en löprunda! Det var ganska varmt och så fort solen lyckades lysa igenom molnen blev det tvärvarmt. Det blev inte en runda där jag jagade tider med andra ord utan mer känslan och lyckan över att vara ute och springa i fantastiskt väder. Jag älskar ju att springa snabbt men vid det här laget har jag lärt mig att gör man det i mitten på rundan och man tar ut sig fullständigt blir det så jobbigt att ta sig hem om man har ett par kilometer kvar. Därför brukar jag ta ut mig fullständigt den sista biten hem, låt säga 200 m. Då tänker jag mig upploppet på ett lopp och ger järnet. Springer så fort jag bara kan. Dock brukar inte orken hålla hela vägen hem till brevlådan men så långt det bara går. Eftersom det då var midsommar höll ju alla grannarna på och klädde midsommarstången precis där krafterna börjar ta slut och det går det ju inte att böja ner sig med den publika uppslutingen.

Nä, bättre då att ta ut sig långt över gränsen, springa in bakom en buske i trädgården och ulka i smyg. Det är ju ändå midsommar.

 

 

Tack vare vädret fick vi en kalasavslutning på kvällen med lite picknick och bubblor vid havet tills solen gick ner. Värre kan man ju definitivt ha det en kväll i juni i Sverige.

Taggar

FestlöpningmidsommarStyrka

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!