Håll ditt huvud högt

3 juli, 2016

Jag kom i mål i dag på 2:13:41, exakt sju och en halv minut snabbare än i fjol. Det får väl nästan räknas som en slakt va? Enligt dom preliminära resultaten verkar det ha räckt till en 5:e plats. Jag var i år ganska mycket snabbare på simningen och lite snabbare på cyklingen, men en halv minut långsammare på löpningen. Första växlingen gick på exakt samma tid som förra året (4:35), andra växlingen 46 sek snabbare (2.40). Här kommer en lite längre rapport för den som vill:

Innan start

Jag sov dåligt. Delvis på grund av att jag tydligen har både tyska och italienska grannar som hejade högljutt på sina respektive landslag i går. Att sova med öppet fönster när någon gormar ut sin lycka på balkongen efter en välplacerad straffspark är ingen bra idé. Sen hade jag satt klockan på 06.00 och gick upp och slukade en tub med risgrynsgröt utan att ens öppna ögonen med förhoppning om att kunna somna om igen och sova en dryg timme till. Det gick inte. Därför kom jag ganska tidigt till starten, vilket är skönt när det är triathlon; det är ju lite meck med att placera ut sina grejer och tänka igenom växlingarna och all logistik runt omkring. Jag hoppades också att servicemänniskorna på plats skulle kunna hjälpa mig att få fason på min cykel. All eloge din dom som servar cyklar gratis på såna här tävlingar, det är i princip den enda kärlek min cykel får. Men nu var den tydligen beyond rengöring, dom skakade bara på huvudet och muttrade: ”den där är alldeles för skitig, den kan inte vi få ren”. Fick dåligt samvete. I morgon är det jag som åker raka vägen till Jarla Cykel och lämnar in den på en rejäl spa-behandling. Men däcken fick jag pumpade. Jag brukar köra med nästintill punkterade däck för att spara den där stenhårda snabba känslan till tävling.

Simningen

Jag startade i en tidigare grupp i år och det märktes att ambitionsnivån i vattnet var betydligt högre. Starten kändes katastrofal. Armarna stumma och kraftlösa och det var trångt och bökigt i vattnet. Misslyckades också med att sätta igång klockan så den höll på att vibrera och ha sig för att signalera att den var redo. Fick ta några brösttag och samla ihop mig. Sen flöt det på bättre som det ju gör i simning när fältet sprider ut sig och man hittar rytmen. Hade dock hela tiden känslan av att bli omsimmad och tappa mot dom där framme, och det kändes som att det gick långsamt. Men rakt simmade jag, stabil insats av mina nya simglasögon, och det måste ha bidragit till att jag kom in på överraskande 23:40, fem och en halv minut snabbare än sist. Sådant får man ju energi av. Samma sak när man kommer upp och ser att cyklarna runtomkring ens egen står kvar på sina platser: hela fältet var kanske inte framför mig i vattnet ändå.

Cyklingen

Jag vet inte om jag har nämnt det tidigare i bloggen men dom senaste tre månaderna har jag jobbat som cykelbud. Det är den stora skillnaden mot i fjol då jag var arbetslös och kunde träna på heltid. Nu har jag ägnat mig åt sex timmars hårt fysiskt arbete på dagarna. En massa cykelmil i benen, visst, men det är bara kvantitet och ingen kvalitativ träning. Dessutom är det som att ständigt befinna sig i en försäsongsfas där man hela tiden är lite nedtränad. Hade jag fått vila benen någon vecka så hade det nog gett en bättre formtoppseffekt än att som nu, cykla åtta mil på jobbet i fredags. Därför var jag väldigt nyfiken på att se hur det skulle gå i år och med facit i hand, 1:40 snabbare, så får man väl säga att skillnaden är att betrakta som marginell. Drog i alla fall på så gott jag kunde och fegade ingenting för att spara på benen till löpningen. Att snittfarten hamnar på runt blygsamma 35 km/h skyller jag på hårnålskurvor, trånga passager med omkörningsförbud och ett par stigningar över Västerbron. Cykeln började låta oroväckande sista varvet och jag är glad att den höll ihop alla fyra milen.

Löpningen

Åh det är en härlig känsla att snöra på sig skorna inför den sista grenen. Nu finns det inga hajskinnsvåträkter eller kolfiberramar som kan hjälpa folk, nu är det ben mot ben. Men jag ska erkänna att mina ben inte kände sig speciellt kaxiga i början av löpningen, det är ju stumt när man börjar springa efter att ha simmat och cyklat. Men om det är nåt jag borde kunna så är det just att springa på tunga ben, den träningen får man liksom gratis om man springer på kvällarna efter att ha cykelbudat en dag. Och när jag tittade på klockan första gången så hade jag sprungit två kilometer på sju minuter så det gick snabbare än det kändes. Mattades väl av lite efter hand men jag hade bra support för en gångs skull; familjen från Örebro var på plats och även K var där och hejade. Därför lite besviken över att jag sprang en halv minut långsammare än i fjol, 37:04. Det verkar dock ändå vara den bästa löptiden bland motionärerna. 

 

Märkligt nog så är känslan så här i efterhand mest att jag grämer mig över den försämrade tiden på löpningen. Det verkar kul att vara en sån person som gläds åt sina framgångar och ser det positiva i stället för att leta fel hos sig själv, men nu är det som det är med det. En bra sak med att blogga offentligt om sina ambitioner inför en tävling är man inte kan revidera målen i efterhand som jag ofta gör annars; en tid som jag på förhand skulle anse som bra och vara nöjd med kan efteråt kännas dålig. Men den här gången står det ju där, svart på vitt. Jag kom topp-tio och förbättrade min tid från i fjol. Det var mina mål.

Jag ska hålla huvudet högt!

Taggar

Jarla CykelStockholm Triathlon

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!