Livsnjutare!?

3 juli, 2016

Så är då första veckans löppass över och dagens långpass, som inte är så långt första veckan endast 90 minuter, skedde i solsken där tankarna fick flöda fritt för att jag inte skulle tycka att det var så jobbigt som jag brukar tycka att det är när det är sol och varmt.

Jag fick en ny kvinnlig följare på Twitter i veckan och hon skriver i sin presentation att hon är en livsnjutare och det ordet gick jag igång på under löppasset. Det är många som säger att det är livsnjutare och det är väl bra men vad innebär det då? Carpe diem? Vad är det för skillnad på livsnjutare och att njuta av livet? (förutom att det ena ordet är ett substantiv och det andra är ett verb)

Min "nidbild" av någon som är livsnjutare är att hen gör allt som den önskar och så snart som möjligt utan att fundera allt för mycket över morgondagen även om jag förstår att personen inte avser det. Att njuta av livet innebär också att det finns plats för annat, att eventuell njutning kan komma i efterhand. Jag njuter av livet och hoppas att alla andra också gör det. När det kommer till träning och löpning eller cykel för den delen är det inte alla gånger det är en njutning utan där kommer njutningen i efterhand, när jag har klarat av ett mål. Resan till målet kan vara fruktansvärd ibland men när du väl nått målet är det värt varenda sekund men jag njuter inte på vägen. Det är uppskjuten tillfredsställelse.

När vi skulle starta i Halvvättern sa speakern åt oss att komma ihåg att titta på omgivningen och njuta. För mig som inte är en cyklist och som inte hade tränat så mycket på cykel innan loppet var det ett tag svårt att njuta men  däremot var jag noga med att titta på omgivningarna för jag tänkte att hit kommer jag aldrig mer (!) De enda gångerna jag riktigt njöt under det loppet var när det gick utför efter tre mil och efter ca sex mil. Det finns inte mycket här i livet som kan slå den känslan. Jag är både höjdrädd och farträdd, om det inte är jag som kör bilen, men att åka fort nerför en backa på cykel slår det mesta här i livet.

Det som skulle kunna slå det är de gånger när jag springer och kommer in i ett flow mellan 6-8 kilometer. Det har jag inte gjort så många gånger, kanske max fem gånger  under dessa år som jag löptränat men det är något annat än att susa nerför backen. På cykeln kittlar det i magen och känslan är hisnande och jag funderar över om jag kommer att överleva. När jag springer och kommer in i ett flow finns ingenting längre. Inte några tunga ben, inte några tankar eller känslor alls, bara nästa löpsteg. Den som har upplevt det vill uppleva det igen och igen men jag vet att det inte kommer vid varje löppass men samtidigt vet jag ju inte vid vilket pass det kommer. Det gör att löpningen är en del som  gör att jag njuter av livet även om det inte sker vid varje löppass.

Det som är viktigast att komma ihåg för oss som är motionärer är att många gånger är det målet som gör det är värt att slita. Jag njuter av vetskapen att jag klarade av att cykla 15 mil och jag kommer att njuta när jag har sprungit Lidingöloppet i september och förhoppningsvis kommer jag att njuta innan det också:)

 

 

 

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!