Medtrafikanter

12 juli, 2016

 

När man är ute och nöter asfalt har man ju som bekant en del tid att tänka. Blir lätt att man tar sig en funderare kring det här med medtrafikanter eftersom man stöter på dem på olika sätt utefter rundan.

Jag har konstaterat att när jag är ute och springer på cykelbanan (jag bor ju på landet och där jobbar vi inte med trottoarer) är det ett helt annat förhållningssätt mot löpare än om man skulle drista sig till att springa på vägen. På cykelbanan håller man koll så fort man korsar en väg för så pass överlevnadsinstinkt har man ju. Om det skulle dyka upp en bil som ska korsa stannar de i princip alltid en liten bit ifrån och visar tydligt att spring du före o snabba löpare. Att ta den rundan som är på cykelbanan är med andra ord inga problem och det är bara att köra på. Gäller bara att hålla sig på ena sidan av banan så man inte viftar ner någon räsercyklist som kan komma susande.

När jag springer min sjua går en del av den i skogen och genom en kohage där det finns två grindar. Om det är någon i närheten av grinden öpppnar de nästan alltid för mig så att jag bara kan susa förbi. Lyckan är total och jag frustar ett tack i farten. Blir så glad när människor är så vänliga och tänker på mig. Nästan så man fäller en lyckotår och älskar hela världen.

Så kommer man till vägen och där blir man jävulens påfund. Vet inte hur många gånger jag råkat ut för detta. Det kommer bilar från båda håll och eftersom båda är väldigt viktiga och faktiskt har ganska bråttom blåser de på och hoppas att den andra bilisten stannar. Oavsett gällande trafikregler om att den som har "hindret" på sin sida ska väja. När sanningens mikrosekund då kommer och båda inte får plats utan att meja ner mig tvärstannar den på min sida och helt plötsligt har jag en kofångare som vill närstudera mina ben. I macroperspektiv.

Irriterad över att behöva stanna och tränga mig ut i spenaten för att komma förbi kan jag inte annat än undra hur det kommer sig att det kunde komma som en total överraskning att jag var på vägen och sedan i sakta mak skulle röra mig framåt på den? Eller borde jag kanske hoppa ut i diket för dessa viktiga bilister som med fara för livet slår sig fram på vägen på väg till sitt mål. Inte deras liv utan snarare mitt.

Eller är det så att hornen blixtsnabbt växer fram i pannan på bilisten när den ser en löpare på vägen och den där oförätten i sandlådan plötsligt ropar ut sitt behov av en blodig hämnd? För att sedan övermannas av en vuxens konsekvenstänk som gör att foten hamnar på bromsen sekunden innan kollision?

I så fall gör jag väl som vanligt, ber en stilla bön till löpguden, ger mig ut på vägen och håller tummarna.

Taggar

bilisterlöpningmedtrafikanter

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!