Varbergsloppet- race report

11 juli, 2016

Målsättningen för dagen var klar även om jag inte pratade om det, var inte riktigt säker på att det skulle gå vägen så jag kände att det passade bra med ett mentalt mål. Jag ville slå mitt personbästa på milen som har stått sig i fyra år. Började bli lite dammigt med andra ord. Vet att allt måste stämma och var inte riktigt säker på formen men jag ville ge det ett försök.

Eftersom loppet startade först 16.00 hade jag god tid på mig att planera hela dagen. När det var dags att laga lunch hade jag tagit till ordentligt med tid men det slutade ändå med att jag satt och åt lite halvhårt råris. Ett ris som visade sig vara väldigt svårtflörtat och inte alls ville gå efter gällande föreskrifter vad gäller koktid. Mitt i denna halvtrevliga lunch slår det mig att jag faktiskt inte hittat min lilla ficka att ha telefonen i. Den som alltid brukar ligga och skräpa överallt och vara en ständig påminnelse av hur jag slarvigt sprider ut mig med mina löparprylar. Av en händelse gick jag förbi äldsta sonens rum och slänger ur mig frågan om han har sett den. Mer som en formalitet, oftast vet ingen i familjen var saker är när jag frågar. Ibland sker det dock under och han visste precis var den var!

Sent kom jag iväg och slog förmodligen hastighetsrekord på motorvägen. Kunde dock konstatera att jag säkert tjänade in en hel minut på att köra som en biltjuv. Det stämmer alltså som de säger de lärde.

Hämtade upp löparkompisen som hade hunnit gå igenom nervositetens alla stadier under dagen. Det var en viktig dag, uppställda mål skulle klaras och då blir man nervös.

Väl på plats hann vi både tappa säkerhetsnål till nummerlappen och stå i långa toakön för att strategipinka. Under tiden hann jag fundera på hur jag skulle lägga upp loppet. Jag gillar att ta det lugnt i början för att sedan öka när jag är lite varm. Insåg dock att jag inte kan slöspringa i början och slösa bort viktig tid om jag skulle ha en chans att slå personbästa. Bestämde mig för att vara lite snabb även i början.

När signalen gick bar det iväg och det blev en väldigt svår start. Hade för en gångs skull seedat mig in i en startgrupp och vad som hände var att alla sprang i ganska jämn fart vilket jag inte är van vid. Eftersom jag befann mig som i en kollektiv löparklump hade jag svårt att hitta mitt eget tempo och drogs med. Hoppades att jag skulle dras med på ett positivt sätt och inte springa in i väggen efter två km.

Framåt tre km började det bli tungt och jag fick slå av på takten. Blev lite piggare efter en stund men det var tungt, riktigt tungt. När jag springer snabbt och inte riktigt orkar har jag en tendens att spänna axlarna och tappa lite av tekniken. Hur mycket jag än tänkte på det och försökte slappna av och rätta till tekniken kändes det som att jag krabbade mig fram. Ibland nästan som jag stod still och rörde på de blytunga benen som i slow motion.

Vinden låg på ganska ordentligt på sina ställen och banan är lite trixig med en del skarpa svängar och varierande terräng så det gäller att vara med. Vad som slog mig var den trevliga musiken som spelades utefter banan på olika ställen. Till skillnad mot Göteborgsvarvet var det inga deppiga seglarvisor utan musik som gav energi och det var kul. Men kampen var min och jag krigade vidare.

Sista biten går efter den vackra strandpromenaden men den hårda vinden välkomnade löparna som en slägga från sidan. Lurigt är också att man ser målet långt bort och man kan förledas att ta i den sista biten. Den sista biten är dock ganska lång så man måste spara sig för att inte ta slut efter 9 km.

Eftersom jag tyckte det var riktigt tungt och fick kriga ordentligt från 3 km var jag rädd att jag dessutom skulle få en långsam tid för det var så det kändes. Känslan var inte bra men jag ville inte ger upp. Tänkte att jag gör mitt bästa så får jag se hur långt det räcker. Slår jag inte mitt personbästa denna gången får jag ta det en annan gång.

Väl i mål var jag tvungen att gå undan för att samla mig lite och må hyggligt igen. Först efter det kommer jag på att jag ska stänga av Runkeeper. Det tillsammans med att jag brukar starta den lite innan jag springer över startlinjen gör att jag har lite marginal. Vad förvånad jag blev när jag ser att tiden där visar på att jag nätt och jämnt slagit mitt personbästa. Spänningen innan jag fick resultatet var nästintill olidlig men tillslut kom det och visade att jag slagit mitt personbästa med 58 sekunder!

Grymt nöjd med tiden även om känslan inte var bra. Nästa gång vill jag få till den också.

Varbergsloppet leverade i vanlig ordning och hela arrangemanget har en festivalstämning över sig. Folk går man ur huse och står och hejar utefter vägen och lyfter fram oss löpare. Kul också att jag känner lite folk i stan så jag brukar alltid träffa på några jag känner.

Med det är semestern ordentligt invigd och vilken invigning sen då! Andra loppet i år och andra personbästa.

Taggar

krigalöpningvarbergsloppet

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!