Vem är jag då?

17 juli, 2016

Lika mycket som löpningen ger mig när det går bra, lika mycket tar den när det inte fungerar. Det finns inte mycket som slår känslan efter ett bra pass, det kan ha gått fort, varit långt eller helt enkelt bara härligt. Jag älskar min löpning och måste få springa för kroppen och huvudet ska må bra, med löpningen får jag min ventil som jag behöver ha för att orka med stress och krav. Det är klart att man inte är sugen inför alla pass, att vissa rundor är tråkiga och att man vissa dagar inte alls tycker om att springa. Men för det allra mesta vill och behöver jag ha min löpning i mitt liv. 

Hade problem med en strulande lårmuskel inör Lur men av någon anledning störde den mig inte alls under tävlingen. Nu efteråt däremot gör den så att jag knappt kan gå. Jag trodde att min försvunna nagel var mitt bekymmer men det kommer att lösa sig. Så jag kommer att hoppa över löpningen i en vecka och cykla istället och hoppas på resultat, annars blir det att gå till läkaren och ta reda på vad felet är..

Lika mycket som löpningen ger mig när det går bra, lika mycket tar den när det inte fungerar. När man inte själv kan springa så hatar man alla löpare man ser för att de kan springa och inte jag. Plötsligt blir det mesta omkring en svart som natten och man blir negativ till precis allt. Det går ju inte att förklara för en icke-löpare att hela jag påverkas när jag inte kan springa. Jag identidierar mig själv som löpare, så när jag inte kan springa - vem är jag då?

 

 

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!