Som vatten

17 juli, 2016

Här kommer en (lång) rapport från dagens strapatser:

Det kändes från början som att det inte var min dag i dag. Sov dåligt och eftersom tävlingen startade redan klockan åtta så var det till att gå upp i grisottan för att hinna käka frukost. Jag var sen redan när jag lämnade lägenheten och det blev inte bättre av att min cykel säckade ihop halvvägs till starten. Fick hoppa in i en taxi och jag tror att gubben som körde lyckades tajma rött vid varenda stoppljus mellan Skanstull och Djurgården. Hann precis byta om och ta mig ner till vattnet.

Eftersom simningen var så pass lång så hade jag lovat mig själv att hålla mig lite längre bak vid starten för att få en lugnare resa. Men minuten innan start kryssade jag ändå på något märkligt sätt fram likt en tetrisbricka mellan luckorna och hamnade i frontlinjen. Det blev naturligtvis dom sedvanliga fightclub-scenerna innan fältet öppnade upp sig efter cirka 500 meter. 

Det kändes okej att simma och när jag började närma mig enkilometersbojen utan att klockan vibrerat som jag beordrat den att göra var 15:e minut så stärktes mitt självförtroende. När klockan fortfarande inte vibrerat trots att jag med råge passerat en kilometer misstänkte jag att jag återigen missat att få igång den vid starten, trots att jag satte på den i god tid den här gången.

Djurgårdskanalen smalnar av österut och sista kilometern innan vändningen bjuder på riktigt trevlig simning. Man behöver inte titta så mycket framåt eftersom det är så nära till land på båda sidorna och lätt att bedöma sin position. Stenarna vid kanten forsade förbi synfältet som vore dom betraktade från en tågkupé och jag kände mig stark, hade kontakt med en grupp simmare framför och solen tittade fram.

Efter vändningen blir det tyngre, och jag hamnar på efterkälken. Det känns som om enkilometersbojen aldrig dyker upp i sikte. När jag väl kommer fram till den är jag rejält trött och jobbigare blir det eftersom vattnet här är mer exponerat för motvinden och jag får slåss mot vågorna. Simmar ensam som i en bubbla och försöker fokusera på dom få grejer jag vet att jag måste tänka på: ner med huvudet i vattnet. Rotera kroppen. Korsa inte armarna framför huvudet. Spara på benen. Men när jag tänker på en grej så glömmer jag bort en annan. Det är som att spela Whack a mole.

 

När jag kommer till växlingen visar det sig att klockan har dött. Det verkar som om den inte gillar vatten längre. Jag vet alltså inte vad jag har simmat på men min känsla är att jag är bland dom sista. Det visar sig senare stämma, plats 8 av 10 startande. Jag har ingen triathlondräkt under våtdräkten utan tar på mig ett linne till löpningen. Det visar sig vara lättare sagt än gjort: det korvar sig på min våta rygg och jag får ta av och göra om flera gånger. Orutinerat. Råkar i den vevan riva loss nummerlappen som jag får fippla på plats under löpningen.  

Efter det första varvet på sju kilometer frågar jag en flanör vad klockan är. Får svaret ”tio” och börjar räkna. Jag uppskattar att jag håller cirka 4km/min vilket skulle innebära att jag har simmat på en och en halv timme. Det visar sig också stämma och det var väl ungefär som jag gissade innan. Sen frågar jag lite folk igen efter ytterligare några kilometer och får då motstridiga uppgifter. Först säger någon ”kvart över tio”, lite senare säger en annan ”tio över”. Det är ju möjligt att jag springer lite snabbare än jag tror men inte så pass att det påverkar rumtiden va? Skärpning söndagsflanörer! Till och med Jack Råstedt hade bättre koll på klockan när han satt där och drack Löwenbräu. 

Vissa fotografer har som grej att jobba mycket med suddiga bilder som ett stilgrepp.

 

Andra halvan av loppet bryr jag mig inte om att fråga efter klockan, jag trummar bara på så gott jag kan. Tidigare har jag sprungit om några men nu ser jag ingen framför som jag kan springa förbi och inte heller någon som kan hota bakifrån. Då är det svårt att krama ur några sista droppar. Jag går i mål på 2:51:21. Det får jag väl vara nöjd med, i alla fall löpningen som gick på 1:19:12, bara 45 sekunder sämre än mitt pers på halvmaran. Inte illa med 90 minuter simning i benen.

Att jag kom fyra är väl knappt värt att nämna när det bara är tio deltagare. Men jag är nöjd att jag klarade av att hålla min vanliga marchfart på en så lång simning, trots att jag knappt har simmat halva den distansen i år. Det bådar gott för framtiden om jag strukturerar upp mig lite i den grenen. Kul också att få en grön badmössa för en gångs skull, jag har mest en massa orangea!

Och slutligen också apropå simutrustning: Underbetyg till min våtdräkt. Jag brukar få skavsår av den bara jag simmar en kilometer, så därför tejpade jag där det brukar skava. Det hjälpte visserligen just där, men på resten av nacken har jag nu skavsåret från helvetet. Ska jag behöva köpa en ordentlig simvåtdräkt, är det så?

Taggar

Ryska postenStockholm royal park aquathlon

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!