Triatlondebut - Det är gött att bli trött

23 juli, 2016

Sommaren fortsätter att leverera. Och även om jag har jobbat den senaste veckan har jag njutit i fulla drag.


Jag har fortfarande inte känt för att lägga upp ett nytt och lite mer seriöst träningsschema, men det har ändå blivit lagomt med motion. Förra veckan fick jag till några fina löppass på vackra Öland, denna vecka har jag blandat transportcykling och löpning till eller från kontoret.




I onsdag fyllde jag år och fick tre nya inspirationsböcker. Jag kanske återkommer till dem i ett senare blogginlägg. Men jag kan redan nu varmt rekommendera boken The way of The Runner av Adharanand Finn. Det är en uppföljare till Jag sprang med Kenyanerna och denna gång undersöker författaren den japanska löparkulturen. Härlig läsning!



Idag tog hela familjen färjan över till Ornö för att hälsa på några kompisar som har sitt sommarställe där. Det var också en födelsedagspresent. En födelsedagspresent med en twist. Varje år organiserar en liten lokal förening nämligen ett opretentiöst mintriatlon där. Vi har tidigare pratat om att det skulle vara kul att vara med någon gång, men det har aldrig blivit av. Vilket jag hittills egentligen inte tyckte var så farligt. För triatlon är inte min grej.

Jag kan knappt simma och tycker det är läskigt att cykla fort. Inte så bra förutsättningar om man ska ställa upp på ett triatlon... Men ju äldre jag blir, ju mer jag känner att jag inte ska vara så rädd för att prova nya saker ibland. Och det här var ett snällt lopp. Ungefär 250 meter simning, cirka 8 kilometer cykling och drygt 3 kilometer löpning. Så idag sa jag ja.

Jag hade ingen aning om hur banan såg ut egentligen. Hade tagit med min vanliga cykel och startade i lösa löparshorts och en sporttop. Kände inte på vattnet innan, för jag vara bara rädd att jag skulle ångra mig om jag kände hur kallt det var. Men jag var för en gångs skull inte ett dugg nervös, för jag hade liksom ingen prestationsångest. Mycket skönt!


När startsignalen löd bestämde jag mig för att inte rusa med de andra. Men det var inga problem att komma in i vattnet och börja simma. Det var faktiskt riktigt skönt! Jag tog det ganska lugnt första halvan, det kändes bäst att hålla sig i de bakre leden. Efter halva sträckan försökte jag ta i lite mer, så mycket jag nu kan det på mitt tantsimsätt. Jag tror jag kom i land bland de tio sista deltagarna och sprang mot löparskorna och cykeln.

Där kändes det som att det tog en evighet att få på sig strumpor och knyta skorna. Jag tappade säkert ytterligare några placeringar. Men jag tyckte det var jätteroligt och kände mig lagom uppvärmd till cyklingen. Fick upp bra fart, det började med en ganska rejäl uppförsbacke. Sen var det bara att trampa på och börja försöka jaga ifatt lite folk. Vilket gick hyfsat. Men jag vågade inte cykla på precis allt vad jag orkade. Det var en hel del grusvägar och tvära svängar, upp och ner. Men jättekul ändå! Flåsade en hel del men ändå kände jag mig inte allt för trött när jag kom till växlingen för att påbörja sista delen. Det kändes egentligen som bara fem kilometer.

I växlingsområdet vara det bara att hoppa av cykeln och börja springa. En funktionär tog emot min cykel och hjälm. Jag var beredd på stumma betongben, men jag tyckte snarare att det kändes som om jag bara flöt fram de första hundra metrarna. Sedan började benen kännas tyngre och jag flåsade som en galning, men jag tänkte att "Nu är det bara tre kilometer löpning. Det är ju ingenting. Och löpning är min grej! Heja mig! Ös på!"

Lättare sagt än gjort, för det var mycket backigt på smala knixiga stigar med en massa rötter och stenar. Men jag kände mig glad eftersom varken fötterna, vaderna eller knäna bråkade med mig. Plockade några placeringar till och kom i mål med en dundrande fart (eller jag vet inte, men det kändes så i alla fall). Jag kände mig rätt stark då, även om det kändes som jag snarare hade sprungit 6 än 3 kilometer.

Vid målgången stod en massa publik och hejade för fullt. Jag high fiveade Magnus som naturligtvis hade kommit i mål redan, trots att han fick punka på vägen. Jag må ha blivit en bättre löpare än honom under de senaste åren, men jag kommer aldrig någonsin komma kunna simma eller cykla ifrån honom. Och vad gör väl det!


Allt som allt var det kanske en dryga femtio deltagare, i åldrar från 15 till 75 år om jag får gissa. En riktigt underbar stämning. Jag kom tydligen fyra i damklassen. Vilket jag är rätt stolt över med tanke på min usla simning och fega cykling. Men framför allt är jag stolt över att jag vågade prova. Och att jag totalt struntade i att vara rädd för att göra bort mig eller "misslyckas". Ingen kommer att skratta åt mig för att jag inte kommer först i mål. Ingen bryr sig. Bara jag som tänkte på sånt förut. Men jag börjar lära mig att man duger som man är och att man kan ha fruktansvärt roligt bara man gör sitt bästa.

Det är gött att bli trött!!!

Taggar

Adharanand FinnOrnö triatlonThe Way of The Runner

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!