Semesterns bok

19 september, 2012

Var precis med familjen på en resa till Thailand. Med två barn, var av den minsta är 9 månader hade jag inga större förhoppningar att hinna läsa något. Jag tog därför med mig endast en pocket på dryga 200 sidor, Hakuri Murakamis "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning". Jag fick den förra året när jag fyllde år, men det har inte blivit av att läsa den tills nu. Egentligen visste jag inte vad den handlade om innan. För den oinvigde kan jag säga att den handlar om en japansk författare som beskriver hur han kombinderar författarskapet, med främst löpträning, men också triathlon. Han är hängiven sin träning, med att oftast träna sex dagar i veckan.
Något som jag reflekterade över när jag läste boken, var hur han beskrev hur långdistanslöpare reagerade när han/hon satte upp mål, men misslyckades att uppfylla dem. Även om man misslyckades kunde en känsla av tillfredsställelse infinna sig då den i alla fall gjort sitt bästa. Författaren beskrev det som att det som var löparens viktigaste mål, att känna sig stolt över sin prestation. Efteråt har jag funderat en del på det. Varför springer jag när jag ändå inte någon kapacitet till topp-placeringar? Jag tidigare identifierat att jag gillar den fysiska och mentala utmaning som långdistanslöpning innebär. Givetvis ett välbeffinnande som kontinuelig träning innebär är en annan drivkraft. Men är det därför, jag har trott det fram tills nyss. Jag känner igen mig i Murakamis resonemang, jag gillar att känna stoltheten efter att ha sprungit ett lopp ( gärna en bra tid) och gjort mitt yttersta.

Taggar

Hakuri Murakami

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!