Bonk

5 augusti, 2016

Trots vad ordet "bonk" har för innebörd för en löpare gillar jag det. Det är nästan bara ett läte men beskriver ändå så bra vad som händer när man springer längre eller hårdare än mängden energi man har med sig på turen.

Idag blev en sån dag. Halvimpulsivt valde jag att åka till björkhagen på morgonen och sticka iväg ut på Sörmlandsleden i två och en halv timme innan jag skulle vända och ta mig tillbaka igen. Jag hade ätit en halv honungsmelon till frukost, och en kycklingwrap i väntan på tunnelbanan. I västen hade jag en liter vatten och två bars av nåt slag.

Tanken var att äta den första baren direk efter jag vänt efter 2:30. Och även att ha kvar drygt hälften av vattnet, för att kunna skölja ner baren med det sista vattnet i ena flaskan. Så långt gick allt strålande. Kroppen kändes bra och jag var bara lite trött efter de ca 20 km som jag lyckats ta mig, men energin fylldes på litegrann och jag kom upp i ett okej tempo igen.

Bar nummer två tog jag med en mil kvar, vid 30 km. Man slutar producera saliv när man sparar på vatten som jag hade gjort, så det var väldigt svårt att inte sätta torra, halvtuggade bitar i halsen. Men med några deciliter vatten kvar gick det till slut.

Ungefär 7,5 km från starten springer man förbi ett bad, jag hade tänkt i några kilometer att om det är folktomt kan jag låta mig själv pausa klockan och hoppa i plurret en stund. Men barnfamiljer hade tagit över och det fick räcka med lite skvätt i håret och nacken.

Vattnet var nu helt slut, och jag hade ca 2 km kvar till den enda vattenkällan på de första två milen av Sörmlandsleden. Den är som en hägring mitt i skogen där den dyker upp i en glänta och lockar med det porlande, glasklara färskvattnet. Jag dricker en flaska, fyller den igen och dränker huvudet i mer vatten och ger mig av på SISTA BITEN.

Benen hade protesterat i några kilometer nu. Energin var slut och att springa i minsta uppförslutning eller alltför teknisk terräng var uteslutet. Tvångsjogg varvades med händer-på-knän-vandring i backarna.

Till slut är det bara ett par kilometer av grusväg kvar till starten, och jag lyckades ändå klämma ur det sista sub 7-minuterstempot jag hade.

Vet inte om det var min första riktiga bonk. Men den kändes i alla fall! Här ligger jag nu, utmattad och med en kycklingpizza i magen, stela muskler och en härligt nöjd känsla efter mitt längsta träningspass någonsin. Och i tid mätt min längsta löptur över huvud taget! Känner mig nervöst redo för Bydalsfjällen 50K om två veckor!

Taggar

löpningSörmlandsledentraillöpningultramarathon

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!