Mitt tredje Midnattslopp och en tillbakablick

14 augusti, 2016

År 2000 sprang jag mitt första Midnattslopp. Jag har bara svaga minnen från den gången, men jag minns att jag tyckte det var sådär halvkul, långt och jobbigt. Jag var definitivt inte löparfrälst ännu, jag ställde nog mest upp för att några kompisar skulle springa. Jag kom in på strax under timmen.

Sedan dröjde det till 2014 innan jag ställde upp igen. Jag fick ta över pappas startplats, som han fick genom jobbet. Det var mitt första millopp sedan jag börjat maratonträna under 2011. Jag hade alltså inte riktigt koll på hur snabb jag kunde vara på en mil, jag sprang mest bara lugna långpass. Men det gick utmärkt. Tiden blev 46:22 och det var också någonstans där som jag bestämde mig för att fortsätta träna för att bli snabbare på just den distansen.

Det året tränade jag ganska hårt och bra och tiderna utvecklades i en rasande fart. Hässelbyloppet i oktober 2012 på under 44 minuter och så Tunnelloppet på makalösa 41:37. Sen kom ju skadan. Ändå ställde jag upp i Premiärmilen i mars 2015 och kom runt på strax över 43 minuter. Var grymt besviken. Efter det kämpade jag länge med skadan och mig själv. Sprang även Tjejmilen i september 2015 på 46:34 och tyckte det var fruktansvärt, både loppet och resultatet.

Igår vågade jag äntligen testa milen igen och jag sprang på 47:08. Min näst sämsta miltid. MEN DET KÄNDES RIKTIGT BRA!

Jag var som vanligt nervös innan. Var framme vid starten i god tid och värmde upp väldigt lugnt och försiktigt. När starten gick kände jag mig lugn och stark. De nya skorna kändes toppen. Ingenting gjorde ont. Flåset var bra. Jag kände att jag kunde springa starkt, snygg och kontrollerat i princip hela vägen. De första fem kilometrarna hade jag ett jättefint och jämt tempo i 4:30 fart. Sedan märktes det att jag inte har tränat så superseriöst på ett tag. Man blir liksom tröttare efter de första fem kilometrarna. Några backar på det och att det blev mycket mer trängsel efter första halvan av loppet gjorde att jag tappade farten ganska mycket.

Men jag kunde avsluta riktigt snyggt den sista kilometern och hel loppet kändes ändå kontrollerat och avslanppnat. När jag hade gått i mål kände jag mig återställd direkt. Även idag mår kroppen hur bra som helst, jag har nästan ingen träningsvärk och har inte ont någonstans. Så himla skönt! Det var ett sant nöje att springa igår och jag är jättenöjd med resultatet.

Att komma i mål och känna sig pigg, stark och glad är en underbar känsla. Jag kunde inte ha begärt någon bättre tid med tanke på hur pass lite jag har tränat. Så nu tror jag igen på mig själv. Om jag vill och orkar kan jag dessutom bli snabb igen. Om jag vill och orkar. För det är inget måste. Det är rätt underbart att springa lite långsammare också, bara man slipper ha ont!!!

Taggar

HässelbyloppetMidnattsloppetpremiärmilenTjejmilen

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!