En himmelsk drog

18 augusti, 2016

Att springa upptäcktsrundor i vårt västra grannland slutar inte sällan i ren och skär bergsklättring, så även igår. Vaknade i Svolvaer, Lofoten, och bestämde mig för att springa uppför den här rackarn: Fløya, 590 möh.

Men berget bara skrattade åt mig. Det skakade på huvudet och muttrade ”du ska vara glad att du ens får vara här uppe”. Nån löpning var det inte tu tal om; brant och besvärligt redan från första steget. Det var faktiskt en ganska knixig topp att ta sig upp på och jag var nära att vända ett par gånger när det blev allt för sketchy. Men är det nåt jag hatar så är det att vända. (Det kommer att bli min död.) Så jag hasade mig fram vissa partier, kröp på alla fyra med branta stup omkring mig och nådde toppen på skakiga ben. Utsikten gudomlig i morgonljuset. Kände mig som Moses uppe på Sinai när han tog emot Guds tio budord ungefär. När jag skulle ut på en klippavsats för att få en bättre vy över byn var det återigen nära att jag fick vända, men av andra skäl:

Plötsligt var det lika trångt som när man springer på Södermalm vid Årstaviken, och jag ville inte riskera att stressa nån stackars fårskalle att bli lammfärs nedför fjället. Men dom valde en smått otrolig alternativ väg ner, mycket räddare för mig än för fallrisken uppenbarligen. Det syns inte hur brant det är men jag hade aldrig tagit mig ner där, så mycket kan jag säga. Only in Norway, folks. 

Ja det blev kanske inte så mycket löpning av det hela, men jag slås återigen av en tacksamhetens tanke för att jag har ett par fungerande friska ben som aldrig gnäller utan ställer upp i alla lägen och tar mig ut på äventyr. Det är lätt att glömma bort att för många är såna här berg bara nåt att beundra på håll. Själv kan jag bestiga dom, och vara nere igen till frukost. Den insikten är lika god att komma ner med som två stentavlor. 

 

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!