Gick vägen.......

23 augusti, 2016

Det gick vägen.....

Efter att ha velat fram & tillbaka så bestämde jag mig till slut för att springa Tavelsjö halvmara, trots för få långdistanspass. Eller rättare sagt obefintliga långpass.

Som längst har jag kommit upp till 12 km denna sommar.

Men vänner försökte peppa mig.... och någonstanns inom mig kände jag att har jag orkat springa Göteborgsvarvet 2 ggr, och sprungit Lidingöloppet 30 km så borde jag på något vis lyckas ta mig runt banan.

 

Var allt annat än lugn då jag satte mig i bilen för att köra mot Tavelsjö lördagmorgon.

Min första utmaning var ju att hitta!! Att köra till Umeå efter E4:an är ju inga problem, men nu skulle jag köra en annan väg, som tydligen skulle gå fortare. Via Burträsk, Botsmark, Mickelsträsk. Då jag kommit till Burträsk så inser jag att jag glömt glasögonen hemma, som jag borde ha när jag kör bil.... Inser också att jag glömt startkortet hemma och tänker, nä jag hinner inte vända om hem.

Tack och lov hade min vän Mia skickat en fantastiskt bra vägbeskrivning, och det gjorde mig lite lugnare. Hittade fram.

Vädret var grått, kallt och duggregn.

Samtidigt försökte jag tänka att det spelar ingen roll när jag väl börjar springa. Hellre duggregn än 25 grader och sol.

Pg a regn så bestämde jag mig för att lämna mobilen i bilen, och springa utan musik.

Starten gick, och tänkte att nu delar jag upp banan och tar 5 km åt gången. Sprang tillsammans med en klunga som höll en fart som var behaglig, det var b la tyskar som pratade konstant....Hann tänka flera gånger, jösses ska ni prata hela vägen? :-)

Sprang efter en tjej som fick dra....och jag kikade på min Garminklocka, vi låg strax under 7 min/km tempo.

Insåg att det var den farten jag kunde försöka hålla hela vägen.

Det gick bra upp till ca 13 km. Det kändes lätt, nästan för lätt. Det var roligt, och jag kände glädje över att springa, att KUNNA springa. Sen efter 13 km började jag känna av höfterna, ländryggen och jag försökte lägga fokus på andningen för att inte känna av det onda.

Det gick tyngre och tyngre, vid ca 16 kom loppets längsta backe. Flera gick. Jag passerade en karl som stod på huk och höll sig om vaden. Jag bet ihop och bestämde mig; VÄGRA GÅ. Den enda långa backen, ta dig uppåt. Jag tog mig upp, och plötsligt fick jag kramp.

För första gången någonsinn i ett lopp fick jag kramp, och av de mest märkliga ställen. Bak i ryggen. Och ju mer jag djupandades så krampade det ännu mer och "skar" upp mot axlarna. Så fick ändra andningen till att försöka andas försiktigt med små korta andetag nästan som via ett sugrör....

Vid 18 km passerade jag min vän Mias hus, hon satt vid vägen på en stol och väntade, och peppade och just där och då ville jag bara kliva av och lägga mig ner...men med 3 km kvar så sa jag till mig själv; Anna, skärp dig. Det är 3 km kvar. Har du sprungit 18 km, då fixar du de sista 3 km. Du kan ju för fasen inte bryta nu. För mig är det förbjudet, man bryter inte ett lopp om man inte har så ont att man inte kan springa längre, eller att man är på väg att klappa ihop helt.

Så jag lyckades på något vis ta mig i mål.

På tiden 2 tim & 24 min. Min långsammaste tid på en halvmara.

Först kom besvikelsen över att jag inte lyckas slå min tid 2,14 från Göteborgsvarvet.

Samtidigt var jag ändå tacksam över att jag lyckas springa hela vägen och strax under 7 min/km tempo.

I mål och där blev jag så glad då jag kände en av funktionärerna. Pappas kusin Ann-Sofie! Hon delade ut tröjor och vi kramades och hon hämtade sin dotter Emma. Vi pratade lite och hon undrade hur det var med mina föräldrar och sen fick jag hjälp av en massör som hjälpte mig att massera bort krampen i ryggen som kom igen.

På väg hem i bilen så kom känslorna.

Plötsligt satt jag i bilen och storbölade.

Jag tänkte på mig resa....på min envishet, på vad jag varit med om, trots min skada, att jag ändå klarar av att springa ett halvmaraton.

Där och då kände jag mig faktiskt stolt över medaljen och att jag tagit mig i mål, för det är baske mig inte alla som klarar av att springa ett halvmaraton.

Nu ska jag smälta detta några dagar.

Försöka hålla mig frisk och laddar inför Tjejmilen den 2 september som jag ska springa med min 23-åriga dotter.

 

 

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!