Race report - Ironman Kalmar

23 augusti, 2016

På morgonen:

Jag ställde klockan på 3.30, 3.32 och 3.35. Inte för att jag brukar missa alarmklockan men det här är en väckning jag absolut inte tänker bomma. Sista gången jag tittade på klockan på fredagskvällen var 21.35, sen somnade jag faktiskt rätt fort.

Vaknade på lördagsnatten några minuter inann klockan ringde, 2.58. Skönt. Då kunde jag ta det lite lugnare än jag tänkt. Toabesök och sedan kaffe och frukost i lugn och ro; Yoghurt med müsli och två äggmackor var faktiskt inte några större problem att få i sig trots klockan och nervositeten.
Även min kära fru, som inte brukar vara varken speciellt kär eller charmig innan klockan 7, vaknade innan klockan ringde. Emmy skulle följa med som moraliskt stöd innan starten, ovärdeligt!

Vi åkte från stugan vi bodde i mitt på Öland strax efter 4 och parkerade i Kalmar på en tvärgata till någon av huvudgatorna 4.45, inget problem med trafik eller något annat så vi var i väldigt god tid.

Insläpp till cykeln öppnade 5. Vi var 10-12 stycken nervösa atleter som hängde på låset, Emmy var en av två anhöriga som följde med. Vilken fru man har. Strax innan 5 träffade vi Robban från stan som verkade heltaggad och pratade på vilket var ganska avslappnande och förlösande, vi andra som stod där var nervöst sammanbitna och förutom jag och nån till, ganska ensamma i mörkret.

Jag hade med mig en egen pump, man vet ju aldrig hur det blir med arrangörens pumpar och det fanns oerhört många fler deltagare än pumpar. Brukar inte ha några problem att få upp mina däck till 10 bar, som jag brukar köra med, och framhjulet funkde bra. Men bakhjulet krånglade och det är kanske inte vad man behöver... Först var det stopp i pumpen som visade 11 bar och när jag började om visade den 6 bar. Jag gjorde om ett par gånger innan jag fick till 10 bar men gick osäker därifrån.

Jag och Emmy tog en lugn tur i den sömniga staden innan vi gick tillbaks till cykelområdet och tittade på folket som började ramla in vid 6. Eller, jag tittade mest ner i marken en bit framför och försökte hitta lite fokus och avslappning.

Jag gick in och tittade tilll min cykel strax innan halv 7, då visade bakdäcket 8 bar. Och tappa 2 bar på knappa timmen är lite obra.... Med min egen pump i bilen tog jag en arrangörspump och då var det inga problem att få till rätt tryck och jag tryckte i lite extra, till 11 bar, innan jag kollade så allt låg i växlingspåsarna. Helt meningslöst egentligen eftersom det är för sent att hinna korrigera något.

Emmy hade gått till starten och jag gick dit efter sista titten tillsammans med flera andra, alla lika tysta och sammanbitna. Hittade Emmy direkt på kajen mittemot starten och vi stod och pratade en stund innan våtdräkten åkte på och jag gick bort till startfållan, 1.10-gruppen. På vägen dit träffade jag några atleter från Nyköpingsområdet som alla verkade vara peppade.

I startfållan stod jag bredvid Per och Sten, två män med stort lugn. Det var väldigt skönt att stå bredvid dessa herrar, framförallt Per som gjort det här några gånger tidigare och verkade väldigt avslappnad. Han förde samtal med mig och de andra runtom och medförde en skön stämning.

Jag hade öronproppar och dubbla badmössor så kom ganka fort in i min egen värld strax innan starten gick.

Simningen. Målsättning: 1.10-1.15

Starten gick för de framför och vi gick i samlad trupp i lugn och ro ner mot det kalla som väntade. Enligt speakern var det bara 16.7 grader. Det var inget som störde mig, jag har simmat i kallt vatten ganska många gånger sista veckorna och det har funkat bra. Det kan faktiskt, rent placeringsmässigt, passa mig bra.

Simbana –
Vattnet var inte alls speciellt kallt, jag gissar 18 grader, så vet inte hur de mätte där, och många andra bekräftade min bild av temperaturen.
Ut till första bojen var det väldigt trångt. Jag blev påsimmad, klättrad på, dragen i fötterna och sparkad i ansiktet Troligen simmade jag också in i några. Efter ett tag var jag tvungen att sätta ner händerna framför ansiktet istället för i linje med axlarna för att skydda mig och det är ju rätt dåligt för simtekniken, minst sagt.

Efter första bojen öppnade det upp sig och jag valde att gå tight på bojen för att hamna på insidan av fältet för att få lite yta. Simmade fortare än många andra i min grupp när det öppnade sig. Men jag hade svårt med riktningen. Som kartan ser ut låg de första bojarna i rak linje, så det borde att bara vara att simma rakt fram. I verkligheten låg de i en böj in mot land så efter varje boj som borde ligga rakt fram, låg jag förhållandevis snett och det störde mig att jag simmade snett. Jag simmade rakt men banan var böjd, synd att jag inte sett det innan.

Det var kav lugnt vatten så det var ganska lugnt att simma men det var ganska dimmigt  så efter varje boj var det svårt att se nästa, iallafall för mig, så jag fick mer försöka följa samma riktning som alla andra. Ganska fort var jag helt dislokaliserad (?) och hade inte en aning om var vi var men så småningom kom vi tillbaks till kajen.

Där var det grunt och varmt i vattnet, tyvärr också trångt eftersom det blev smalt. Här nånstans fick jag kramp i vänstra vaden som kom och gick ett tag innan den satt ordentligt. Jag bottnade inte där så det blev till att sakta ner, ta det lugnt och simma med spänd vrist. Foten blir ju som ett ankare då och rytmen blir fel med följd att farten minskar ordentligt. Och simmar man sakta blir man påsimmad. Mycket.

Lagom till krampen släppte hade jag nån bakom mig som tydligen tänkte att snabbaste vägen var rakt över mig. Hen slog mig på fötterna, grep tag i axlarna och träffade mig flera gånger på händerna när jag precis dragit genom vattnet. Till slut ruttnade jag rejält och berättade med en ordentlig hälspark ovänligt men väldigt bestämt vad jag tyckte. Den satt rätt fint i neoprenet på personens bröstkorg. Tyvärr funkar Karma ofta åt båda håll. Mina muskler var inte beredda på den rörelsen och både hamstrings och vaden låste sig. Fick hundsimma till närmsta botten som lyckligtvis bara var nån meter bort och ställde mig för att dra ut krampen. När den släppte hade nog personen simmat förbi mig... Jag kunde simma en liten bit till innan krampen kom tillbaks och jag simmade med ankarfot resterande bit innan trappan upp kom. Blev förvånad när jag tittade på klockan som visade 1.13, hade förväntat mig betydligt längre med tanke på stop och snedsimning
Officiell tid: 1.13. 40, plats 104 i min åldersgrupp

T1 (växling): 5:06
Vid växlingarna har man påsar för cykeln och löpningens saker. På med cykelgrejerna och ner med simgrejerna i påsen. Påsarna hänger i nummerordning och man tar med sig sin påse, springer in i ombytestältet och byter om och ger sedan påsen til en snäll funktionär.

Jag sprang in i fel rad av påsar och fick ta en omväg för att komma rätt men sen var det bara att riva av våtdräkten och ta på strumporna. Jag var inte så kall som jag trodde att jag skulle vara så armvärmarna jag hade tänkt ha på cykeln lämnade jag kvar i påsen. Tyvätt låg glasögonen strategiskt placerade under värmarna och blev kvar i växlingsområdet. Innan jag lyfte av cykeln från ställningen kollade jag bakdäcket och se på fan, det var fortfarade stenhårt. Bra.

Cykeln:
Förhoppning: 200W/85-88 rpm borde ge en tid runt 5.30 med bra väder

Cykelbanan är uppdelad i två delar där del 1 går ut på Öland och är ca 12 mil och den andra delen går norr om Kalmar och är således ca 6 mil.

Jag hade ganska pigga ben från start så jag hittade fort mina 200 w, sen var det bara att åka på. I början cyklade jag om betydligt fler än jag blev omcyklad av vilket var en skön boost för självförtroendet och första milen gick på ca 17.30. Glasögonen saknade jag inte och hade nog till och med fördel utan dem i diset över Ölandsbron eftersom kondensen antagligen hade immat igen sikten rejält.

Andra milen gick också fort och passerades på ca 35 minuter. 3 mil på 49. 4 mil på 1.08, samma tid som på den olympiska distansen i Stockholm triathlon förra året.

Jag låg fortfarande mycket i omkörningsfil men alla omkörningar och ryckiga accelerationer började visa resultat i benen, skönt då att fältet var mer utdraget och omkörningarna skedde smidigare, det vara bara att gå ut i vänster och passera i samma fart.

I triathlon, speciellt på längre distanser är det inte tillåtet att ligga för nära cykeln framför, att drafta. 12 meter ska det vara mellan framhjulen mellan två cyklar. Omkörningar får ta max 25 sekunder och en påbörjad omkörning ska avslutas, man får alltså inte ångra sig och krypa in bakom den framförvarande cyklisten igen, även om denne ökar sin fart. Blir man omkörd är det den omcyklades ansvar att se till att de 12 meterna hålls. Så när det är trångt och man t ex kör om 4 stycken på rad för att sedan bli omcyklad av två kan det innebära att man gör en acceleration på ca 2-300 meter för att sedan sluta trampa en stund för att släppa iväg den som kommer bakifrån. Man drar sig lite också för att köra om alltför många samtidigt eftersom det innebär en lång acceleration som kan kosta mer än den smakar.
För att kolla så reglerna följs åker tävlingsdomare runt på banan, sk race Marshalls. De kan ge varningar för fusk som renderar i påhälsning i penalty-boxen, med strafftid beroende på regelöverträdelse. Tre varningar innebär diskvalificering. Man kan också bli diskad direkt.

Första toapausen tog jag vid 52 km, vid en vätskestation. Reglerna säger att man ska använda bajamajor eller urinoarer vid dessa men en del deltagare stannade längs skogskanter utan ingripande av domarna. Jag var dock väldigt mån om att inte dra på mig varningar och följde reglerna så gott jag kunde.

Efter ca 6-7 mil blev jag påhejad av min familj som letat sig ut på alvaret, en väldigt trevlig överraskning! Här, efter ca 4 timmars tävlande började koncentrationen tryta och jag tappade lite watt pga av dåligt fokus. 200 w är strax över vad jag cyklar om jag bara trampar på i ”lagom” tempo så när jag glömde bort att hålla koll på datorn tappade jag fart. Det gav sig ganska fort eftersom många av de andra cyklisterna höll samma fart som mig och när jag blev omcyklad av fler än jag cyklade om blev jag påmind om watten och kunde trycka ihop 20 till, vips upe i  samma fart som mnga andra och omkörningar som väntade.

9 mil, halvvägs, visade datorn på 2.35 effektiv cykeltid, autopaus vid toabesöket. Nu började tankarna snurra på att jag var på väg mot en riktigt bra cykeltid om alt bara höll ihop. Jag har varit med flera gånger om att det bara tar stopp men då kändes allt riktigt bra. Jag höll mitt kostschema; dricka var 10:e minut (cola eller sportdryck) och äta 35 g godis var 30:e och det var nog precis lagom även om det sista timmen blev väldigt segt att tugga de allt torrare godisarna.

Vid vätskestationerna flöt allt betydligt smidigare än jag förväntat mig. Jag hade uppskrivet på min ramväska var stationerna var men det var inte nödvändigt egentligen, mer än som ett delmål att se ram emot. Med 250 meter kvar var det en lapp om att stationen kommer och det första som finns är drop-zone för flaskorna. Sen är det många funktionärer som håller ut flaska med antingen sportdryck eller vatten. Det finns också banan och energikakor. Allt fanns i två omgångar så missade man något fick man en ny chans. Faskorna var hav-fulla så jag bytte sportdrycksflaska 5 gånger tror jag och missade bara att fånga en.

Över Ölandsbron in till Kalmar blåste det iallafall lite grann på backen. 3 timmar i benen, inga glasögon innebär fartvind i ögonen, högprofilhjul, sidvind och 52-53 km/h är ganska spännande. Speciellt när man kör om. Allt gick bra men adrenalinet höll in till Kalmar där vändningen ut mot fastlandsrundan började. Vändningen på cykeln är helt enorm. Många som genomfört den pratar så bra om den så man tror det finns en gnutta förgyllande i allt som sägs men det är verkligen helt sjukt. Så mycket folk som bara står och vrålar, hejar och skramlar. Det är ganska trångt så det blir väldigt mycket folk väldigt nära och energin är fantastisk. Gåshud! Lyckades faktiskt i oljudet höra coach Gustavs uppmuntrande ord, kanon!

Ut på fastlandsrundan som är lite tråkigare och mer gjord för söndagscykling i lugnt tempo. Fin miljö, mycket svängar och många små backar upp och ner. Tempot sjönk ganska påtagligt när viljan från de flesta att köra om sjönk så det blev mer planerad körning och alla verkade välja sina omkörningar med omsorg; Antingen när personen framför var alltför långsam eller när hen åt eller drack och tappade fart. Jag hade ingen större anledning att hålla igen på cykeln eftersom jag ändå skulle behöva gå mer än hjärtat behöver pga knät så jag ville trycka på men drogs med nedåt i tempot. Och i kurvor med många som ligger och avvaktar blir det än trängre så det blir svårare att köra om utan att accelerera eller köra om 5-6 cyklar i samma omkörning. Så de omkörningarna jag gjorde var snabba; i back-krön, vänstersvängar (innerkurva) eller när personen framför helt enkelt var för långsam. Samtidigt var det ju såklart skönt att stå upp lite, räta på ryggen och sträcka ut benen utan att tappa vare sig fart eller placeringar.

Sista milen in mot mål började jag räkna lite på siffrorna på allvar. Jag går mot en helt ok simtid och en rejält bra cykel. Funkar bara knät kanske till och med under 11 timmar är möjligt?

Klev av cykeln med gott mod.
Officiell tid: 5.17.09, 71 i AG. Effektiv cykeltid: 5.15.34. 200w, 84 rpm. 151 i snittpuls med 168 som mest.

T2: Oförskämt pigg om än lite stel i benen när jag klev av cykeln. In i tältet igen, den här gången hittade jag min påse direkt. Hade plan att tejpa både knä och fot innan jag stack ut, hade dessutom vaselin och kylspray i ryggfickorna. Det tog lite tid men så småningom fick jag till både knät och foten precis som jag ville och gav mig ut på lätta ben.
Officiell tid: 11.20

Löpning: Målsättning innan start: Hoppas att knät håller så länge som möjligt och vara i mål innan 12 timmar. Men förhoppning om bättre resultat efter ett bra lopp hitills.

Löpbanan är en trevarvsbana där varje varv börjar i centrala Kalmar, runt hamnen och sedan via cykelbana till ett villaområde, genom det och sedan cykelbanan tillbaks till centrala Kalmar via en idrottsanlägning där varvs-banden gavs ut.
Det kan hända att vissa händelser inte följer exakt kronologisk ordning men jag försöker minnas så gott det går.

Efter bara några minuter började muskeln på knät baksida, plantaris, nypa eftersom tejpen tydligen satt för hårt. Bara att kliva åt sidan och försöka ta bort tejpen. Och när jag försökte riva bort just den biten av tejpen fick jag med nästan all tejp. Sprang några hundra meter till, sen började knät göra ont på det vanliga stället... Satans helvetes jävla skit... Stanna igen och plocka bort tejpen runt foten. Jag har sprungit tejpad förut utan problem men det är klart skönare utan och nu verkar jag ju ha ett tag framför mig. Och att stressad och svettig försöka plocka bort coachtejp med bara händerna från foten utan att böja i knäleden för mycket är lite lurigt och framförallt väldigt frustrerande när den börjar rulla ihop sig. Till slut fick jag iallafall av den och kunde börja röra mig framåt igen. Blev ikappsprungen tidigt av både Jimmy och Robban som var på sitt andra varv och fick några beklaganden och uppmuntrade ord innan de forcerade vidare.

Mörker.

Is-sprayen hjälpte inte ett jävla skit. Kanske skulle tagit kolsyrepatronerna från cykeln istället... Jag stannade vid första vätskestationen för att spraya på knät. Hörde då en åskådare som sa typ ” Is-spray efter 5 minuter... Han kommer få det jobbigt idag”. Jo tack, jag vet... 2 Ipren, lite sportdryck och godis, sen vidare.

Sen klarnade tankarna och jag satsade på plan B: Att gå en lyktstolpe – springa en lyktstolpe. Det funkade rätt ok. Snabbt var Per ikapp mig och stannade till för att kolla läget, jag gissar att jag såg rätt ihopsjunken ut. Jag började följa planen och även om varje löpt varje steg ömmade blev det åtminstånde inte värre. Även Johan och Mattias kom ikapp efter kanske 5 -6 km och tog sig tid att kolla hur jag mådde innan de på till synes lätta ben fortsatte jakten mot bra resultat.

Och det är mycket där storheten i Ironman finns upptäckte jag. Man hjälps liksom åt. Jag hörde om några som stannat för att hjälpa okända med punkor på cykeln och det ges massor av pepp utefter löpningen. Helt okända personer i alla åldrar, kön och fysiska färdigheter sprang ikapp och om mig och gav en klapp på axeln och uppmuntrande ord. Publiken hejade och skrek och peppade.

Centrala Kalmar är helt sjuk, man känner sig som en riktig hjälte när man blir påhejad av 40000 (!) pers tätt intill löparbanan. På alla nummerlappar står deltagarnas förnamn, så jävla smidigt och smart. Alla skriker ditt namn och man kan om man vill inbilla sig att man faktiskt är nån form av känd idrottspersonlighet.
Ute i vlleområdet var det fest på väldigt många tomter. Hög musik och stora klungor av helarklackar, barn som jagade high-5 och flera som byggt egna duschar för oss deltagare att springa igenom. Helt fantastiskt.

Jag kunde stundtals springa både två, tre och fyra lyktstolpar, trädmarkeringar eller vad jag nu satte som mål innan det gjorde riktigt ont i knät. Ibland tidigare i somras har det dessutom hjälpt att sspringa lite fortare med längre steg men inte idag. Jag höll ungefär 7.20/km första 15 km varav jag sprungit kanske 8-9, ändå ett rätt ok resultat. När jag sprang förbi Gustav efter ca 7 km var han helt suveränt peppande och lyckades lägga fokus på en bra cykling istället för en dålig löpning, tack för det!

När man går tillsynes obehindrat tror nog väldigt många att man bara är lite trött och sparar sig. Väldigt många ropade och försökte peppa och började hurra när jag sprang efter att jag nått ”min” lyktstolpe. Vet inte hur många gånger jag var sugen på att försvara mig och säga: ”Jag är inte ett dugg jävla trött men jag har väldigt ont i knät!”

Mot slutet av första varvet såg jag min familj och det var väldigt skönt att få lite pepp från dem såklart. De hann träffa mig en gång till varje varv och nu när jag visste var de var hade jag dem att se fram emot hela kommande varvet.

Jag mötte också Bojan vid ”Special needs”-stationen som frågade om jag skulle ha något men hade inget och han peppade på när jag joggade vidare. Mot nästa lyktstolpe.

Sen, vid 15 km smäller det till. På riktigt. Det är svårt att beskriva en smärtkänsla eftersom alla har olika erfarenheter eller referenser men såhär ungefär: Jag vet inte hur det känns att bli huggen med en skruvmejsel i knät, eller skjuten i det, men det borde kännas som det jag kände. Det hugger till och hela kroppen blir kall och knät viker sig direkt. Eller om det smäller tilll för att knät viker sig kanske. Hur som gör det otroligt ont och det var bara tur att jag var precis bredvid en vägg som  kunde ta emot mig.

Fan... 2.7 mil kvar. 27 km. Som hemifrån till mina föräldrar i Tystberga. 27000 meter. 14000 högersteg som alla kommer göra ont. Hur fan ska det gå? Men med adrenalin, endorfiner och dopamin i enorma mängder i kroppen och flera tusen helt okända personer som skriker mitt namn går det liksom inte att ge upp. Inte för att jag tänkt det även om Ironman gått i urskogen men ändå.

Rent konditionsmässigt är jag inte ett dugg trött. Jag har så bra dagsform att jag är 15 km in i löpningen på en Ironman och är inte all trött, knappt sliten utan rent fysiskt väldigt pigg. Jävla knä.

Bara att börja gå. Jag är ändå så pass klar i huvudet att jag, och här är jag imponerad av min egen inställning, bestämmer mig för att inte tappa humöret för då är det kört på riktigt. Jag tar det i lugnt tempo, har mycket kontakt med publiken, pratar med många suveräna funktionärer i vätskestationerna och leker snabba high-lekar med många barn utmed banan i sex kilometer. Pratar och försöker peppa ett par av mina medtävlare och tjatar till mig dagens andra dos liniment av sjukvårdstältet.

Efter ungefär 6 km av detta upptäcker jag, och jag kan inte komma på hur det gick till, att jag kan springa snäppet snabbare än jag går om jag. Såhär ser det ut tror jag: Tänk er att jag har en ganska tung fängelsekula i en kedja runt högerfoten (en sån i gamla piratfilmer) och sparkar en fotboll med bredsidan framför mig med just höger samtidigt som jag försöker springa som vanligt med vänstern. Att döma av publikens kommentarer ser det lika förjävligt ut som jag beskriver det. Blev väldigt peppad av oerhört många och så fort jag passerat hörde jag bakom mig ” Fy fan vad det ser jobbigt ut och det är ett varv kvar”, ”sådär ser det ut när löpningen håller på att packa ihop”, Det där bilr svårt att ta sig i mål med” osv osv. Tack tack... Till och med mina medtävlande börjar kommentera hur jobbigt det ser ut. Med ett och ett halvt varv kvar. Varje varv är som sagt 13 km...

Men det gör faktiskt inte speciellt ont så länge marken är rak. Det gör ondare att gå med tårna i rätt riktning än att ”springa” som jag gör. Och jag kan springa ganska långa sträckor, eller flera hundra meter iallafall, innan knät säger ifrån att det är dags att gå. Och då blir det till att vinkla ut foten rejält, tänk Chaplin.

Snäva svängar och både uppför och nedför är väldigt fel för mig i det här läget. Att stanna är fel. Att vrida knät för att komma runt ett hörn är fel. Att lyfta knät för att komma uppåt i en backe är fel. Att gå nedför är oerhört fel för då belastas knät ytterligare. Hugget kommer ordentligt två gånger till och bägge gångerna har jag mycket publik runtom som kollar hur det gick när jag helt utan synlig anledning ramlar till, svär och biter ihop.

Jag fortsätter att äta och dricka bra i stationerna och passar på att prata med funktionärerna och tackar för det jag får.

Nånstans vid 25-27 km börjar det faktiskt släppa. Eller om det gör så ont så det domnar kanske. Oavsett kan jag helt plötsligt jogga lättare och lättare, foten pekar utåt långa stunder utan att jag behöver tänka på det och jag kan koncentrera mig på vägen framåt. När jag glömt bort foten för länge kommer det en snabb påminnelse i form av hugg.

När det är dryga milen kvar har jag 80 minuter ungefär på mig att nå under 12 timmar. Det kan gå. Det berättar Gustav också när jag springer förbi honom sista gången. Och äntligen är jag trött så det rent konditionsmässigt är jobbigt att springa. Efter tre mil.

Jag sätter små mål hela tiden: ”Fram till det huset, sen gå förbi tomten och springa igen.” ”Snart kommer det en vätskestation, spring fram dit så kan du gå sen”.

Rätt som det är börjar jag kunna räkna ner ordentligt samtidigt som jag allt oftare kollar klockan som springer iväg. Jag har kommit 35 km. 37 km. 39 km. Får sista bandet vid 40 km och klockan visar 11.44. Jag kommer fan klara det. Jag har bara en vanlig klocka, ingen som visar distans men jag borde klara det. Klockan springer iväg.
Jag träffar min familj igen vid 41 km, Robban har också anslutit sig och jag är så jävla nöjd över att äntligen vara framme, har sprungit länge för att få träffa dem igen.

Jag försöker springa fortare. Det går inte. Jag försöker springa utan att stanna. Det går inte, jag måste  gå med nån kilometer kvar. Tick tack. Tick tack. Börjar springa, springer förbi sista vätskestationen, den enda jag inte stannar vid, upp över en liten bro, svär runt knät vid hörnet genom fästningen och sedan några hundra meter kullersten. Klockan visar 11.57. Max 500 meter kvar. Det går. Snart ser jag målgången i slutet på sista rakan. Jag hör publiken vid målgången. Publiken utmed sista rakan får mig att känna mig som en hjälte. Jag springer lätt (känns det som, men så är nog inte fallet). Upp på röda mattan innaför läktarna. Pekar på min nummerlapp, gör en high5 med speakern. Kollar på klockan som visar 11.58.36 några meter från mål.

Emil, You are an ironman!

 

Efter: Maran tog mig 5.11, ca 75 min/mil. Med tanke på att 41 km av dem gjorde ont i knät borde jag vara nöjd. Och det är jag, missförstå mig rätt. Men jag var i så jävla bra form, jag är helt övertygad om att jag hade en sub4-mara i benen idag. Samtidigt har jag ju varit inställd på att knät kommer ställa till det och under 12 har varit målet hela tiden. Lite väldigt synd bara att jag hade så mycket mer i kroppen. Men man är ju inte bättre än sämsta länken. Och idag var knät riktigt illa, kanske sämre än nånsin tidigare.

 

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!