JEMS-test

4 september, 2016

I helgen var jag ihop med mina föräldrar och barn till Västervik på sjukgymastutflykt, frun lämnade vi på annat håll. Att åka ca 20 mil för att besöka en sjukgymnast känns kanske lite overkill eftersom stans bästa sjukgymnaster ska finnas bara kilometer bort. Sjukgymnasten är en hon och hon är en av mina föräldrars kompisar, därav besöket som för deras del även var av social typ medan jag var med på resan för fysikens skull. Barnen var med på tvång och mot ett löfte om den gyllene gåsen.

(Jag vet inte om sjukgymnasten vill bli nämnd med namn, därför kommer hon gå som ”hon”.)

Hon är då utbildad sjukgymnast och vidareutbildad bl a i JEMS (JoanneElphinstonMovementSystems), något mina föräldrar pratat gott, men rätt luddigt, om. Hur som har ”hon” sagt till mina föräldrar att hon nog ska kunna hjälpa mig när inte vanlig sjukvård hittar rätt och att jag kan vara ett intressant fall eftersom jag skiljer mig lite från det vanliga klientellet; Ung (eller iallafall en bit kvar tilll medelåldern), motiverad och målinriktad som inte ger upp i första taget.

Luddiga formuleringar, relativ okänd behandling som lovar mycket. Jag var en gnutta sunt skeptisk till det hela, det kändes lite healing och new-age. Men som min kropp har svarat på all sjukgymnastik hitills, inte alls, hade jag inte så mycket att förlora.

JEMS bygger väl egentligen på att få hjärnan att koppla till det naturliga rörelsemönstret i alla delar av rörelsen, från fötterna till hjässan och ta sig så smidigt som möjligt i önskad rörelseriktning. Och som det motorikfenomen jag trots allt är har jag väl inget att hämta där. Eller kanske inte alls, överhuvudtaget. Nån som kommer ihåg Peppe Engs insats i Lets Dance? Eller Thomas Wassberg? Där nånstans är jag rent motoriskt.

Första rörelsen jag testade, efter att ha gått lite, var att sitta på en stol med hela foten i marken och vinkla fötterna åt sidorna, en fot i taget, utan att röra nån annan kroppsdel än just fotsulan.
Redan här började min inre Peppe Eng göra sig påmind. Det gick inte, det som flyttade på sig var knät. Skulle jag vinkla foten utåt flyttade knät utåt, skulle jag vinkla inåt åkte knät in. Sen, med lite tips och tankebanor började rörelsen smyga ner i fotlederna och till slut kunde jag. Testade att gå lite och jodå, nog kändes det lite bättre.

Och så fortsatte det. Nya rörelser som inte gick oavsett var den skulle utföras men som ordnade upp sig efter en stund och alla nya rörelser ledde till mjukare gång och bättre balans. Så småningom testade jag att springa lite och ”hon” tyckte jag såg väldigt stel ut i överkroppen när jag sprang (och gick). Efter att ha sett filmen på mig måste jag säga att hon var snäll, jag ser ju ut som en Nordkoreansk militär när jag både går och springer... Efter lite tips blev det en helt annan löpning och jag kände mig mjuk och lätt men lite ”slafsig”, gissar att det lätt blir så om man är van att röra sig som en tenn-soldat.

Det mest intressanta var att jag inte fick ont i knät. I fredags (dagen innan testerna) kom jag 10-15 meter innan knät började göra ont, nu kom jag iallafall 50 meter utan problem. På några timmars fotvickande, böjande och balanserande. Vädigt bra.

På vägen hem blev jag oerhört trött i ländrygg och skuldror men också i hela kroppen och slumrade väl till lite också, skönt att sitta i passagerarsätet då.

På kvällen kollade jag upp mer om JEMS, Joanne arbetar ihop med lite olika landslag för olika idrotter och har ett bra CV, då duger det nog åt mig med. Bok beställd.

I förmiddags bubblade det av energi i kroppen och jag bestämde mig för att springa med hunden för första gången på några veckor. För några dagar sen kom jag 15 meter. Idag sprang jag snabbt och lätt ungefär 2 km av en 3.5 km-slinga med hunden i koppel, vi växlade mellan löpning och powerwalk. Och knät gjorde sig påmint först med halvkilometern kvar hem. Mer som en irriterande grej än som faktisk smärta. Oerhörd förändring på väldigt små saker.

Idag har jag spenderat mycket tid åt att bana in rörelserna när tid funnits. Fördelen med att lära hjärnan nya banor är att det går att göra i korta segment, det tar inte mer än 30-40 sekunder att lära hjärnan rätt rörelse varje gång. Jag tror och hoppas att det snart inte ska behöva läras alls, utan mer bibehållas och utvecklas.

”Hennes” funderingar på orsak till mina problem? Dels är jag felkalibrerad så min hjärma tror att mittlinjen går nånstans nära höger höftben och dels så springer (sprang?) jag så stelt så all kraft och enegi fastade i kroppen istället för att passera. Fastnad energi på ett överbelastat knä? Ja, det blir inte bra alls.

Men nu börjar jag faktiskt på riktigt tro att mina problem börjar närma sig en lösning efter 3.5 års grubblande.

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!