Vid din sida

23 september, 2016

Då återstår inte mer att göra inför morgondagens Lidingölopp än att försöka få till en god natts sömn. Jag vilade helt i går och i dag har jag genrepat sju kilometer i cirka tävlingsfart. En del tror kanske att jag ser fram emot det här, att jag har gått och räknat ner dagarna som ett barn inför julafton. Inget kunde vara mer fel. Jag gruvar mig. Jag vet precis hur smärtsamt och jobbigt ett Lidingölopp är. Jag uppskattar inte heller allt runtomkring som vissa gör; folkfesten, mässtälten och människorna. Jag vill bara få det överstökat. 

Om jag minns rätt så är mina tidigare resultat på Lidingöloppet:

2009: 2.42. 

2013: 2.13. 

2015: 2.02.

Det blir gryniga bilder när man inte betalar för dom. Tycker ändå att man ser smärtan tydligt i ansiktet. Från Lidingöloppet 2009 och 2013.

 

Målet i år är alltså att gå under två timmar. Jag bedömer att jag har ungefär 40 procents chans att klara det. Det som talar för är att är jag har varit frisk och skadefri under en lång period och kunnat springa kontinuerligt i över ett år nu. Det som talar emot är att jag helt enkelt inte har sprungit lika mycket den här sommaren som i fjol. 

Det kanske största hindret är att jag i år inte har duellen mot Fred som sporre. Trogna läsare av den här bloggen känner till Fred vid det här laget och i fjol hade vi en rafflade uppgörelse där i spåret som jag kan återberätta lite kort. Fred hade kvalat in till startled 1A och jag tjatade mig också in där så att vi kunde stå sida vid sida när starten gick. Jag öppnade i ett hårt tempo (3.40) och Fred släppte ganska snabbt. I kanske två mil sprang jag utan att se röken av honom. Men jag kroknade rejält sista milen. Vid abborrbacken får jag en känsla i kroppen att han är i närheten och mycket riktigt, när jag vänder mig om ser jag honom. Jag har redan insett att med min nuvarande fart så kommer jag att missa tvåtimmarsmålet, och nu verkar det inte bättre än att jag dessutom kommer att förlora mot Fred. Allt känns nattsvart och jag vill bara bryta, lägga mig ner i skogen och dö. Han är ikapp i toppen av backen, vi springer axel mot axel ett tag, och mitt hopp står nu till att bli överkörd av en bil eller bryta foten. Men han är lika trött som jag och på något mirakulöst sätt lyckas jag hitta kraft nog att hålla honom bakom mig och spurta i mål några sekunder före. Utan den matchen i matchen hade jag nog klappat igenom totalt och fått en betydligt sämre tid. 

Därför är min taktik i år att hålla igen lite i början. Jag har svårt för det men jag ska verkligen försöka. Låta folk springa förbi. Bida min tid. Men inte för mycket. Den sista milen är kuperad och jag skulle nog vilja ha 42 minuter på mig på den. Det är ju enkel matematik: för att snitta 4 min/km så måste det gå under 4 på lättsprungna partier.

En plan jag leker lite med i huvudet är att ta rygg på Malin Ewerlöf. I fjol sprang hon om mig under sista milen och kom i mål på några sekunder över två timmar. Hon siktar på en liknande tid i år har jag läst. Det är ingen ovanlig taktik har jag märkt, att folk tar rygg på en ”kändis” eller första tjej, för att på så sätt kunna surfa lite på publikstödet som dom får. Men jag får se lite hur det känns, att följa en tävlingsplan är inte min starkaste sida, och jag tar det hellre lite som det kommer. Men jag ska hålla ögonen på henne.

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!