Stockholm halvmarathon

24 september, 2016

Tiden går fort ibland. Nu har det redan gått två veckor sedan jag sprang Stockholm halvmarathon och så kom jag på att jag liksom glömde bort att berätta här hur det gick. Fast om du följer mig på Instagram har du ju redan sett.

Jag fick kämpa ganska ordentligt, både mentalt och fysiskt. Det var en varm och vacker dag. Jag var på plats i god tid, hade druckit ordentligt innan och höll mig sysselsatt med att ställa mig i kö för att kissa i några omgångar. Men jag var inte lika laddad som jag brukar vara. Så blir det väl när man faktiskt inte har tränat så målmedvetet. Glömde dricka en shot rödbetsjuice innan (jag vet att det säkert bara är en placebo-effekt, men jag inbillar mig att jag blir piggare av det när jag ska springa lopp) och jag tyckte inte heller att det var någon vits med att slösa bort energi på att värma upp. Bättre att starta lugnt... (hehe, yeah right, när lyckades man med det senast...).

Jag brukar inte vara så känslig för varmt väder men den här gången kändes det fruktansvärt jobbigt. Redan i tunneln var jag supersvettig och så kände jag mig alldeles matt. Kanske också för att jag sprang på tok för fort i början. Men det fanns ytterligare en anledning till att jag sprang för snabbt - alltså utöver den sedvanliga adrenalinkicken. För precis som när jag sprang loppet för tre år sedan, så var jag kissnödig från start. Trots att jag kissade kanske fyra gånger innan. Det är svårt det där med vätskebalansen. Jag var helt enkelt tvungen att ta en nästan två minuters kisspaus redan vid första vätskekontrollen. Och det var bråttom dit!

Efter kisspausen kändes det betydligt bättre och jag fick nog in ett mer rimligt tempo. Jag drack några klunkar sportdryck och hällde två muggar vatten över huvudet vid varje efterföljande vätskestation. Sånt brukar jag inte riktigt känna att jag behöver i vanliga fall. Men det var så tungt! Det kändes som banan bara gick uppför hela tiden. Jag tänkte flera gånger att jag kanske inte skulle klara hela rundan den här gången. De ganska nya skorna var inte helt hundra för den här distansen heller. Jag fick lite ont i fötterna mot slutet och en blåsa under trampdynan. Men jag kämpade på hela vägen och jag är stolt över att jag fortsatte ända in i mål.

Så nu vet jag hur jobbigt det är att springa halvmaran utan att ha tränat ordentligt. Tiden blev 1:47:58. Värd en medalj ändå.


Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!