Järnspöken

28 september, 2016

Så här med några dagars distans till Lidingöloppet står jag fortfarande fast vid att min prestation var skit. Om man siktar på att förbättra sig men istället springer långsammare så är det inget snack i min värld. Sen jag började springa lite mer målmedvetet för några år sen så har jag hela tiden förbättrat mina tider. Möjligtvis att jag har legat still ett tag, men aldrig försämrat mig. Jag funderar en del över varför det blev så nu. Om jag bara får navelskåda lite till så ska jag snart släppa det.

Jag har ju inte ökat träningsdosen eller förbättrat kvaliteten på passen, vilket man kanske bör göra om man vill förbättra sig. Men jag tycker ändå att jag borde ha kunnat prestera som i fjol åtminstone, för jag har tränat ungefär lika mycket. Att jag gör en bedrövlig sista mil i år igen är väl inte så konstigt; jag springer sällan pass över två mil och det man inte tränar på blir man inte heller bra på. Visst var Lidingö det stora målet i år men jag har ändå inte tränat specifikt för det utan försöker hålla mig ganska allround, jag vill vara snabb på korta, flacka distanser också. Saknade jag den interna fajten med Fred? Absolut. Hade inte han kommit ikapp mig i fjol så hade jag nog slutat på en liknande tid då. Vilade jag för lite dom sista två veckorna? Omöjligt att veta. Hade jag en dålig dag? Delvis. Jag hade nog det mentalt, och det är det jag stör mig mest på.

Att kroppen inte svarar som den ska när det är dags är en sak, det hade jag kunnat leva med. Men att huvudet inte är med är svårare att acceptera. Redan från första steget, till och med innan start, var det ett jäkla gnällande där uppe. ”Vad trött jag känner mig”, ”Vad jobbigt det är” och ”det kommer aldrig att gå”. Här har jag haft det här loppet som ett långsiktigt mål, jag har tagit ledigt för att kunna toppa formen, min familj har åkt från Örebro för att heja och jag bloggar innan om att ”ta rygg på Ewerlöf”. Jag borde ha gett järnet. Istället dyker mentala spöken upp och jag viker ner mig innan startskottet ens har gått. Det är bedrövligt. Fast det är ju lätt att säga så i efterhand, där och då gör man så gott man kan. Men jag tror att det ligger en skillnad där, djupt nere i det mentala: förra året trodde jag på mig själv. I år gjorde jag det inte. Jag hade för mycket respekt för uppgiften.

Opepp i blicken innan starten.

Hur var loppet då. Jag öppnade planenligt lite lugnare än i fjol. Flöt bara med i början. Såg Malin Ewerlöf strax framför mig efter några hundra meter men hade aldrig några planer på att böka mig fram och ta rygg. Hörde speakern vid Kyrkviken ropa hennes namn kanske en halv minut framför mig. Första milen gick på 39.30 typ. Kände redan då att det skulle bli svårt, jag skulle tappa för mycket på dom resterande två. Samma känsla halvvägs, strax under timmen. Man kan ju tycka att jag ligger enligt plan då men jag vet ju vad som väntar mot slutet. Två mil passeras på runt 1.20. Det innebär att jag måste göra sub 40 på sista. Tanken med att öppna lugnt var ju att jag skulle ha kraft kvar i benen nu. Men det har jag inte. Istället går sista milen på runt 45 kanske. Det stärker min tes om att man lika gärna kan springa snabbt i början för efter två mil är man ungefär lika trött ändå. Jag blir inte lika omsprungen i slutet som förra året men det beror ju bara på att jag redan ligger längre bak i fältet. Kom i mål på 2.05.54, plats 187. Min tid från i fjol hade räckt till plats 120. Under två timmar så hade jag varit topp 100.

Men två timmar är och förblir en dröm. Skönt, för nu slipper jag ändra min presentationstext här bredvid... Jag kommer nog inte att spänna bågen igen. Det krävs en större träningsdos än mina i snitt fyra mil i veckan, och det har jag inte lust med. Som det är nu så känns det som att löpningen inte stjäl tid från andra saker, att jag inte ”offrar” nånting, och så vill jag att det förblir. 

Min avgång då? Jag kommer inte att sluta springa än på ett tag, men jag funderar faktiskt på att sluta springa lopp. Jag kanske har peakat nu, och då kan jag lika gärna lämna klockan hemma och bara springa omkring på måfå för nöjes skull. Frågan är bara: hur kul är det?

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!